Det lågintensiva kriget i Sverige, kan vi få prata mer om det?

Den tidigare gemenskapen har genom det lågintensiva kriget försvunnit. Avsaknaden av koherens mellan ord och handling kommer stå Sverige dyrt, det räcker inte med att säga att det är obehagligt eller att det inte alls handlar om ett slags krig. Det krävs handling och det krävs en fast kurs och det krävs nu.
Vi förstår att termen givit många skrämselhicka men det är viktigt att vi inte förväxlar begreppet med vad ett regelrätt krig är.
Det lågintensiva kriget styrs av andra parametrar och krafter och bör i en svensk kontext förstås i termerna av ”det svenska tillståndet”.
Om vi börjar med ”Det svenska tillståndet” så är detta unikt. Vi ser inte detta i något av våra nordiska grannländer. Varför har det blivit så? En enkel förklaring är att det hänger intimt samman med den ansvarslösa flyktingpolitiken som vid handen givit oss laglösa och parallella samhällen som konkurrerar med majoritetssamhället.  
Sverige var en gång ett tryggt land. Så tryggt att vi inte behövde låsa ytterdörren på natten. Vi hade inga gängvåldtäkter, gängmisshandlar, bilbränder, nedbrända garagelängor, nedbrända skolor, väpnade rån, dagliga skottlossningar och dagliga mord.
Sverige är nu det land i Norden där flest personer skjuts till döds. Länge har svensk media försökt att  bortförklara detta med standardförklaringen “anmälningsbenägenheten har ökat när det gäller skjutningar”. Den valsen gick ju förstås inte eftersom antalet dödsskjutningar och döda inte kan manipuleras bort – utom möjligen i statistiken. En annan förklaring har varit att tillgången på illegala vapen ökat. Man ser det också på att narkotikamarknaden har förändrats. Det säljs mer knark och då kommer även vapen i högre utsträckning med i bilden. Samtidigt har vanorna förändrats:
Medan det tidigare var vanligare med dödligt våld med kniv i kombination med alkohol, så har skjutvapen tagit allt mer plats inom det dödliga våldet, menar kriminologen Sven Granath.
Men det är också något annat som har förändrats. Gatubarn har blivit en faktor. För att ge ett konkret exempel kan vi nämna Nordstan i Göteborg. Sveriges största köpcentrum sett till omsättning och antal besökare. Nordstan har kommit att bli Sveriges största ungdomsgård. Dit åker ungdomar från stora delar av mellersta Sverige, säger polismannen Roberto som Expressen följt en kväll genom Nordstan. Grupperna Roberto pratar om är ungdomar från Göteborgs förorter, men också nyanlända från Afghanistan, Syrien samt de marockanska gatubarnen.
Den ökande koncentrationen i Nordstan som följt av de ensamkommandes intåg har lett till stora problem. Det finns en utbredd kriminalitet bland ungdomsgängen. Kvällstid är det droghandel och våldsbrott som sticker ut men det förekommer också gamla konflikter från hemländerna som tagits med till Nordstan. De kriminella ungdomarna uppvisar ett förakt mot poliser och ordningsvakter. Ett förakt vars like man tidigare inte skådat. Liknande konflikter som de i Nordstan har uppstått runt om i Sverige. Från ort efter ort rapporteras om ökad otrygghet, om våld, misshandel, gruppvåldtäkter/våldtäkter, sexuella trakasserier mot unga flickor och om knarkhandel – men också om etniska konflikter. Nordstan kan ur perspektivet lågintensivt krig ses som ett skolexempel.
Sverige var en gång ett föregångsland, med betoning på var. Idag befinner sig Sverige närmast i fritt fall med betydligt större problem än man klarar av. De med skygglappar betraktar fortfarande detta påstående som en dystopi. Som ett påhitt av mörkerkrafter för att vinna politiska poäng. Allt som oftast försöker man envist utelämna de parametrar som gör att vi idag kan tala i termer av ett lågintensivt krig: Splittringen i samhället i form av religiösa, kulturella och etniska motsättningar och konflikter har vuxit fram och befästs och samtidigt har tilliten till våra rättsvårdande organ starkt reducerats. Det är inte så konstigt. Vår rättsvårdande apparat är inte dimensionerad för att hantera ”det svenska tillståndet”. Det får som följd att “tillståndet” tämligen fritt kan härja och växa sig starkare. Men var har allt detta då sitt ursprung? Svaret är lika enkelt som svårt att säga: Massinvandringen.
Genom massinvandringen och särskilt den som pågått under de senaste fyra åren har ökningen av fattiga pensionärer, våldtäkter, gruppvåldtäkter, våld, misshandel och rån rusat i höjden. Kriminella nätverk som sugit till sig dem som gått under jorden efter att de har fått avslag på sin asylansökan har byggt upp parallella samhällen där djungelns lag råder. I dessa områden finns konflikter kring islams utbredning i samhället. Islamiseringen blir allt mer påtaglig: hijab, niqab, bruka, barnäktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning, balkongflickor, hedersmord, segregerade badhus och caféer. Etniska svenskar och judar som lever i dessa områden förföljs, bespottas och hånas. I Malmö har det gått så långt att svenska judar flytt från Sverige. Från landet som en gång tog emot dem med öppna armar då de behövde en tillflyktsort och en fristad från Hitler och nazismens ondska. Det är områden där polisen helt tappat  kontrollen och där tryggheten är starkt reducerad till följd av kriminella gäng. Vi ser mord på öppen gata, bilbränder och stenkastning. I dessa områden har svensk lag upphört att gälla.
Katerina Janouch håller med om att det pågår ett krig och menar att otryggheten framför allt begränsat kvinnors frihet. Janouch ”har berättat om angrepp på blonda och blåögda svenskar där det inte handlar om att ta pengar eller värdesaker utan om att skada och förnedra.”
Soheila Fors beskriver hur islamismen i mötet med det sekulariserade svenska samhället inte har något val. Det finns inget antingen eller, eller både och. Islmamismen kan inte vara en del av ett samhälle som bryter mot sharia. Muslimer måste bygga sitt eget samhälle, ett islams hus, ett Dar-al-Islam, skilt från vårt samhälle som är krigets hus Dar al-Harb. Kraven på att inordna sig i ledet och underställa sig sharias koder och bli en del av det parallella samhället är högst reella. Dessa  avsäger sig majoritetssamhället samtidigt som de skapar en etnisk och kulturell konflikthärd. Fors berättar också om stenkastarna som kommit att ta på sig rollen som ett gränsförsvar för att hålla ”svennarna” borta.
Den svenska kulturen är inställd på något helt annat. Fred. Det kan vi se genom nedprioriteringen av säkerhetspolitiken. Så länge man anser att det inte finns några akuta problem eller hot av större dignitet så fortsätter säkerhetspolitiken som tidigare och de som verkar inom den kommer att lämnas ohörda.
När problem uppstår som med terrordådet på Drottninggatan, med återvändande jihadister, invandrade jihadister, hatpredikanter som förkunnar att judar är grisar, att kristna är otrogna samt mässar om det västerländska samhällets ondska och förfall, så ligger fokus fortfarande på att försöka släcka just den branden för att sedan blixtsnabbt återgå till grundtillståndet att ignorera säkerhetspolitiken och varnande röster.
I detta agerande finns ingen långsiktighet. Och utan långsiktighet kommer det lågintensiva kriget att fortsätta. Det vill säga aktörerna som om och om igen anlägger bränderna och som öppet försätter att förfölja och hota judar och kristna.
Så länge det parallella samhället förblir ett användbart instrument, som stöds av identitetspolitiken där avsikten är att nå målet med det parallella samhället, och vi fortsätter att betrakta detta samhälle som en problemhärd kommer det lågintensiva kriget att fortsätta. När det parallella samhället står redo att eskalera konflikten så står svensk politik redo med fortsatta eftergifter och tror i sin naivitet att man undviker en ytterligare ökning av problemen. Det här innebär givetvis att eskaleringen aldrig kommer att upphöra. Men framför allt gör vi oss själva en otjänst om vi jämför ett lågintensivt krig med ett regelrätt krig. Det är att medvetet blunda för aggressiviteten som ligger bakom ”Det svenska tillståndet”.
Även om det känns obehagligt måste vi börja förstå att vi befinner oss i en långsiktig icke-militär konflikt – ett lågintensivt krig. Konflikten försvinner inte genom att vi inte erkänner dess existens. Däremot tydliggör konflikten att Sverige inte längre har en sammanhängande gemenskap och lider därför en total brist på idéer. Den tidigare gemenskapen har genom det lågintensiva kriget försvunnit. Avsaknaden av koherens mellan ord och handling kommer stå Sverige dyrt och det räcker inte med att säga att det är obehagligt eller att det inte alls handlar om ett krig. Det krävs handling och det krävs en fast kurs och det krävs nu.
Madeleine Lilja Rönnqvist, skribent och initiativtagare till ProjektSanning
Jan Ove Malmis, fristående skribent

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *