Nu finns monstren runt hörnet. De har lämnat böckernas värld.

Av | 15 november, 2018

När samhället inte tar ansvar för säkerheten så faller det på individerna att skydda sig själva och sin egendom, skriver Håkan Boström i GP.

Det är något som griper tag i mig när jag läser Boströms inledning: Är det dit vi kommit nu? Vi måste skydda oss själva, och hur kommer det i sådana fall se ut? Stängsel för att stänga ute ondskan är en sak, men kommer det här leda till att vi tvingas trotsa lagen och beväpna oss? Starta medborgargarden som inte bjuder på kaffe och bullar?

En gång fanns monstren i sagan, de förfasade oss med sina groteska maskeringar och handlingar. De skrämde oss med sin nyckfullhet, men det var en skräck som lockade och fascinerade oss men fanns bakom stängslet av bokens pärmar.

Ofta låter fantasin spela oss ett spratt och vi kan bli rädda för skuggan, den som ser ut att finnas i marginalens kant av vad vi förstår. Nu finns monstren runt hörnet. De har lämnat böckernas värld. De knackar istället på våra dörrar i det verkliga livet. Den överhängande ondskan är reell: Ett 11-årigt barn våldtas anat, och tvingas till avsugningar. En gravid kvinna hotas med en kniv riktad mot sin gravida mage. Människor skjuts ihjäl öppet. Kvinnor gruppvåldtas. Pensionärer slås ned och rånas. Fusksjuksköterskor vårdar sjuka människor.

Allt det här är ett svar på att ondskan i Sverige får löpa fritt. Polisen står handfallen. De har inte tid att vara på plats. De har inte tillräckligt med resurser för att göra något. Vården detsamma, de orkar inte längre. Rättsväsendet har i förvirringen valt att skydda dem som borde kastas ut. Då väcks oron för att folk ska börja ta saken i egna händer. Varför förstår man inte att den frånvarande polisen och monstren i samhället tillsist tvingar oss att försvara oss själva?

Svenska politiker har närt monstren. En tårögd Åsa Romson vid en presskonferens visade tydligt att sagan mötte verkligheten. Förvirringen hos alla som beskådade spektaklet var total. Att varna för att kriminalitet kommer öka, gick från att vara fascism till en nödvändighet. Att varna för att terrorister gömde sig i flyktingströmmen, gick från främlingsfientlighet till att ta ansvar. Politik som förkastats som fascism och främlingsfientlighet var plötsligt att ta ansvar. Men det var redan försent. Klockan hade slagit tolv för länge sedan.

Kampen för att värna vår egen kultur och vår egen identitet var redan förlorad. Dem med tolkningsföreträde hade vunnit. Vi har ingen kultur, vi har inga normer och värderingar som är värda att erkänna och använda för att mota bort monstren. Det är i alla fall vad som sägs till oss. Vi ska oavsett att ondskan knackar på vår dörr vara sammanflätade med ondskan. Det har skapat frustration, uppgivenhet, ledsnad och ilska.

Vad händer när ingen lyssnar på att ondskan är här för att stanna? Allt finns där för den som vågar att se. Vad händer när människor som står så långt ifrån allt vi under så lång tid hållit för sant: tillit till varandra, respekt för människors liv, tron på gör din plikt innan du kräver din rätt kastats ut genom fönstret? Det skapar en grogrund för våld, oro, motsättningar och framför allt ilska.

Vi får inte glömma bort att det idag handlar om radikal ondska, om fundamentalism, om terror och om gäng och kriminella som inte drar sig för att döda. Monstret finns inte inte längre i skuggan, den knackar på våra dörrar varje dag.

http://www.gp.se/…/boström-någonstans-ska-stängslet-stå-1.1…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *