KATERINA MAGASIN: Hur är det att vara Jens Liljestrand?

av | 9 december, 2018

Jag surfar runt på Expressen och funderar på vad som hände med idégodset och den röda tråden i en tidning som en gång i tiden försökte vara relevant, som en gång i tiden var intressant och äkta, som en gång jagade makten åt folket och inte folket åt makten. Jag vet att Expressen genom den vänsterextrema Researchgruppen förföljt oliktänkande med rena Stasimetoder och undrar om detta förfall skett framför allt i samband med att Sveriges migrationspolitik spårade ur samtidigt som Åsiktskorridoren växte sig allt tjockare, så man rensade bort regimkritiska röster, de yviga, de vilda, de som protesterade, och blev en slätstruken produkt som lierade sig med makten.

Hände det främst de senaste åren, eller fanns det där hela tiden, eller om det har drivits fram och om det i så fall beror på dess medarbetares dumhet, eller ondska, eller rädslan för att mista jobbet, ja, kanske är det ekonomiska drivkrafter som ligger bakom att en (vit) man i sina bästa år blir en hukande lakej och går lögnens ärenden. Eller om det är något annat, en brist i förståelsen av vår samtid, rädslan för det som sker, som får en kulturchef på en stor tidning att bli en simpel mobbare?

Framför allt undrar jag hur det känns. När landets medborgare sviks av makten, och han har möjlighet att påverka i rätt riktning, men han tar inte chansen, han är feg, ynklig, och han själv står där med en megafon, likt en underhuggare på Pravda eller annan regimtrogen tidning, och vänder folket ryggen genom att sprida rena falsarier och förtal. Fast han hade kunnat vara hederlig och sann, trots att det kanske hade kostat honom.

I min barndomas Tjeckoslovakien fanns de också, de som snällt böjde på nacken och blev kommunismens lakejer. De som valde att tiga, att bli jasägare. En dag kommer hans barn fråga honom, pappa, vad gjorde du när de andra protesterade mot att Sverige revs ner? Och han kommer vända bort blicken och veta att det hade lika gärna kunnat vara han som ringt nazisterna, att det var han som kunnat ange Anne Frank. För det är så fegheten fungerar. Det är så rädda människor beter sig. De sviker alla ideal, all moral, all heder.

Vem tar hand om dig när du en dag inser vad du gjort, Jens? Vem ser dig då? Vem påminner dig att du en gång stod för något annat? Vem läser dina gamla krönikor och minns den man som en gång hade en ryggrad?

Katerina Magasin. En röst som makten försöker tysta. Stötta genom swish 0733289122, eller konto SEB 5206 1604 404.

Läs artikeln här…

Hur är det att vara Jens Liljestrand?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *