Jens Ganman: COITUS INTERRUPTUS

av | 14 januari, 2019

Den nyliberala orgasmen var nära.

Stönet och stånket inifrån Rosenbad närmade sig kulmen; i månader hade man gnidit sina rödblåsvullna värdegrunder mot varandra…

…och nu, i vilken sekund som helst, skulle det ideologiska mannakraftsorganet explodera. Det ljusblågröna tankegodset skulle simma iväg mot det väntande rödgröna regeringsägget; penetrera det fackliga ytskicket och ÄNTLIGEN tillåta det Nysocialliberala missfostret att påbörja sin naturvidriga, men triumfatoriska, celldelning.

Då.

Just då.

Knackade Fattig-Jonas på dörren.

https://m.youtube.com/watch?v=EyA5avzXqkY

Med mössan i hand och de grova snörkängorna fulla med grisskit.

”U’schäkta goa Patron…”, grymtade han sävligt, ”men… skulle inte en annan OCKSÅ kunna få va’ me’ på ett hörn? Bara ett litet litet…”

Patron vände sig om med svettig panna och glosögd blick.

”INTE NU! FÖR TUSAN JÄVLAR! I-N-T-E N-U!!! UT HÄRIFRÅN! SJAS!! FÖRSVINN!!!”

Men Fattig-Jonas stod kvar i dörröppningen och betraktade de guppande, mjälla skinkorna med den underbetalda, söndervärkta, brännvinssjälvmedicinerade grovarbetarens stoiska lugn.

Han visste.

Han visste att hans blotta närvaro i rummet till slut skulle bli så besvärande för deltagarna i detta oheliga ideologiska samkväm att de antingen skulle bli tvungna att avbryta det hela – eller bjuda med honom i den groteska tranedansen.

Lite som när en hund tittar på medan man har sex.

(Ni vet vad jag menar.)

Patron drog en tung suck.

Han ångrade bittert att han kallat Fattig-Jonas ”en efterbliven dräng” på julfesten häromsistens så att hela serveringspersonalen hört.

Så klart hade de skvallrat!

Och nu stod den erbarmliga klunsen där, listigt bligande, medan hela den delikata värdegrundssufflén riskerade att pysa ihop till irreversibel oigenkännlighet.

”JAMEN SÅ KLIV IN I RUMMET DÅ”, röt Patron otåligt. ”OCH STÄNG DÖRREN EFTER SIG! HAN SLÄPPER UT ALL VÄRME!”

Fattig-Jonas log i mjugg men gjorde som husbonn sa.

Med sävliga rörelser började han knäppa upp byxorna och från sängen hördes i samma sekund ett förtvivlat stön på efterblivet kväkande västgötska:

”Män ja har lovat mina BARN att aldrig gå till sängs mä’ en kommunist…!!”

”Håll babblan!”, fräste Patron och strök det flottiga håret bakåt med en beslutsam gest. ”Du får blunda och låtsas att det är Grynet Molvig…”

Ridå.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *