Lars Vilks. 2714: Häpnadsväckande

av | 14 januari, 2019

Johanna Frändén recenserar Michel Houellebecq mycket uppmärksammade roman ”Sérotonine” (Aftonbladet). Ja, Houellebecq är svår att komma åt även om han för många rättänkare är något suspekt. Recensenten måste få till någon form av sammanfattning och den glider i välkända spår: ”Men Sérotonineär en studie över manlig impotens i en vidare mening, för att inte säga den västerländska maskulinitetens, det vill säga hela västvärldens, stundande kollektiva självmord.” Jaja, den västerländske mannen som representerar den västerländska kulturen tycks inte ha det lätt. Eller är det så att det har blivit en upprepad fras som endast drabbar den som inte ser lite längre än till den omedelbara jargongen?

Det som intresserar mig mer är en andra sammanfattning:

”’Sérotonine’ är en roman av en briljant stilist och en understundom mycket rolig berättare. Michel Houellebecq har en nästan hypnotisk intuition inför samhällets små och stora skiftningar, men är uppenbarto intresserad av att själv driva någon som helst politisk agenda.

Det fanns en tid då den hållningen accepterades hos författare.”

Författaren, eller i vid mening konstnären, skall, enligt recensenten, inte kunna vara skildraren eller den som betraktar och formar världen med estetisk distans. Det torde dock inte finnas någon anledning att ändra på konstnärernas strävan. Som Borges skriver om de fiktiva metafysikerna i Tlön, de söker inte sanningen, inte ens det sannolika: de söker det häpnadsväckande. Houellebecq har väl foten i den fåran.euse

Lars Vilks

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *