Jan Lindberg: Nu lämnar svenskarna Sverige

av | 27 januari, 2019

När jag sitter i solen på balkongen, dricker mitt morgonkaffe och ser fiskebåtarna stäva in mot hamnen, då drabbas jag lätt av en känsla av lyckorus om hur lyckligt lottad jag är just nu som slipper allt elände man läser om hemma i Sverige och allt det negativa tänkande det skapar.

Då tänker jag inte bara på vädret och klimatet, vilket var själva orsaken till att vi började spendera tid här nere i Spanien , utan framförallt det politiska klimatet i Sverige med allt vad det för med sig av kriminalitet, otrygghet, välfärdsförsämringar och mycket annat nuförtiden.

Men jag inser snart att mitt tillfälliga lyckorus bara är en illusion, ett sätt att fly den verklighet som finns kvar hemma där många tvingas leva utan möjlighet till flykt. Känslan är påtaglig och går inte att skaka av sig. Den tär på och förgiftar mitt sinne.

Sverige har under hela min uppväxt varit ett välfärdsland som präglats av trygghet, framtidstro och vetskapen om att mina barn och familj kunde leva bra i det land våra fäder byggt åt oss. Ett land där man kunde åldras och bli gammal.

Åtminstone jag växte upp med den känslan och var under många år faktiskt ganska stolt över att kalla mig socialdemokrat.

Men så är det inte längre. Tryggheten och framtidstron har bytts ut mot något helt annat. En känsla av otrygghet har lagt sig över och tär på mitt sinne och framtidstron är sedan några år som bortblåst.

Just bristen på trygghet i dagens Sverige är något som ständigt återkommer när man talar politik med framförallt äldre utlandssvenskar, men även med kvinnor i alla åldrar. Svenskar utomlands är ofta mycket öppenhjärtligare och mer frispråkig a än hemma. Man vågar ofta säga vad man tycker utan att tänka på vad bordsgrannen ska tycka.

Ta bara en så enkel sak som att våga gå hem ensam på kvällen. Något som vi som har några år på nacken förr tog för givet, och som vi önskar att våra barn hade fått kunna växa upp med. Det är få förunnat att känna den känslan i dagens Sverige. Här är det självklart.

Jag läste nyligen att svenska ungdomar i stor utsträckning beväpnar sig med kniv för att känna sig säkra. Kan det vara så illa?

Minns du när vi hade patrullerande poliser på gatorna sa en gammal dam till mig häromdagen? Nej, ärligt, det minns jag faktiskt inte! Och då växte jag ändå upp i Göteborg.

Samtidigt ser jag patrullerande och bilburna poliser omkring mig hela tiden var jag än är i Spanien. Deras ständiga närvaro skapar den känsla av trygghet som man behöver i dagens föränderliga tillvaro med ökat våld och terrorhot. Det finns ju självklart i Spanien också men här syns polisen.

Spanien kallas ibland för en polisstat, då dom har tre gånger så många poliser per 100000 inv som Sverige men jag är faktiskt tacksam för var och en av dem.

En annan sak som ofta kommer på tal när man är i min ålder är sjukvården. Jag vågar påstå att Spanien är långt före oss vad gäller hela vårdapparaten, väntetider, tillgång på vård, behandling m.m. Ja, dom klår oss med hästlängder. Inte bara med insatser utan även med själva kostnaden för vården. Sjukvård prioriteras och får kosta pengar.

Jag kan utan omsvep säga att Spanien har bland Europas bästa sjukvård till en kostnad som vårdtagarna har råd att betala.

Och skolan.. behöver man ens nämna den. Här behövs ingen Fridolin som ska fixa den på hundra dagar!

Spanska skolan har omdömen av barnen från det att barnen är 3 år gamla. Betyg från de är 6 år. Disciplinen är mycket bättre i spanska skolan än i svenska, vilket jag i stort sett tycker är bra, beroende på hur man går tillväga såklart. Rasterna är relativt korta och lektionerna långa, redan från småskolan. Läxor från första början. Övergripande kan man säga att kraven på barnen är mycket högre. Det behöver inte vara odelat negativt

Sen ska man självklart vara ärlig med att allt inte är bättre i Spanien, det finns fortfarande massor av saker vi fortfarande är bättre på i Sverige, men många av de grundläggande trygghetsfrågorna är det. Känslan just nu är att det blir bättre och bättre här nere medan det bara går utför hemma.

För varje ny mätning så urholkas vårt svenska välfärdssystem och vi får se oss omsprungna av ytterligare länder i Europa, och världen.

Hur kunde det då gå så här illa? Hur kan ett land som Spanien som man bara för några decennier sen betraktade som ett manana-land, en semesterresort, nånstans dit vi välbeställda åkte på nån eller några veckors semester, gå förbi oss på dessa så viktiga områden? Spanien var ju ok men blev man riktigt sjuk, då åkte man hem.

Nu passerar Spanien oss på område efter område.

Hur kunde det gamla trygga Sverige bli så totalt omsprunget i dessa för oss så grundläggande trygghetsfrågor? Och vad värre är, hur kunde vi låta det hända? Man kan inte med bästa vilja skylla allt på våra politiker då de är tillsatta av oss själva i sann demokratisk ordning.. . Eller är dom det??

Efter många turer, med falskspel, intriger och stundtals rena lögner har vi äntligen fått en regering som ska styra landet, kan man tycka, men vars främsta föresats är att till varje pris hålla SD, och dess väljare utanför densamma. Ett skrämmande bevis på ett totalt haveri i demokrati som fått normalt vuxna personer att agera på sandlådenivå av rädsla för att bli befattade med “mörkrets krafter.

Även i Spanien har svenska valet fått utrymme i media där man lite skämtsamt skrattar åt vår oförmåga att bilda regering men man ställer sig också frågande till hur vi släpper in så många människor i landet utan kontroll.

Både media och det sk etablissemanget i Sverige har sedan länge skygglappar och vägrar att ens kommentera förfallet vi befinner oss i, vilket i sin tur gör att 100000-tals oengagerade och politiskt ointresserade människor inte tycks ha en aning om vad som faktiskt sker i vår omvärld. Eller också har man, som många jag talar med, helt enkelt gett upp. Man har tappat framtidstron. Det är ingen idé att engagera sig för det finns ändå ingen som lyssnar.

Och skulle någon ändå öppna munnen och ha en åsikt, ja då väljer ofta släkt och vänner att vända ryggen till eller titta åt andra hållet. Risken är stor att man blir ensam och isolerad i sin åsikt.

Att ha en åsikt kan ju vara farligt. Vad ska bästa vännen eller väninnan tro eller tänka om mig om jag sympatiserar med ett parti som var femte svensk röstat på?

I Spanien talar man politik öppet och engagerat på varenda bar och cafeteria. Åsikterna går ofta stick i stäv men ingen lämnas utanför. Allas åsikter värderas och diskuteras.

I Sverige lägger våra politiker all energi på hur man ska stoppa SD. Det verkar som att inget annat längre har någon betydelse. Man tappar därför både lust och engagemang för politik. Precis som många andra man talar med börjar man få tankar om att lämna landet och börja om nån annanstans. Smaka på det! Lämna sitt land för att man känner sig sviken av både sitt folk och sin regering. Då har man verkligen nått botten när man inte ens tycker det känns värt att kämpa längre utan bara vilja fly från eländet.

Jag hade en strimma hopp fram till regeringsbildningen men nu känns det som att vi har fyra riktigt tunga år framför oss i extrem uppförsbacke.

Mina och många andras tankar fortsätter därför att cirkla kring huruvida det ska bli Sverige eller Spanien framöver.

Ska man fortsätta kämpa mot en överväldigande majoritet av befolkningen som verkar nöjda med den rådande situationen eller ska man smita ut bakvägen med svansen mellan benen och börja om nån annanstans?

Under tiden vi funderar på detta så kommer vår regering att fortsätta med att spara in på resurserna till våra gamla och sjuka samt höja pensionsåldern för att “Den humanitära Stormakten” ska kunna ha råd att ta emot ännu fler unga och friska, framförallt män, som ska försörjas med skattemedel.

Jan Lindberg

Läs artikel här…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *