Om man nu ska föra en kamp mot rasism så är det väl knappast ett förmodat våldsmonopol som ska attackeras.

Med stor förvåning har vi uppmärksammat att vänstern ska hålla en demonstration mot polisens och ordningsvakters “övervåld”. Enligt gruppen (se länk nedan) så hävdar man att övervåldet intensifierats och att det är rasprofilerat från ordningsmaktens sida. https://www.facebook.com/events/399603550803152/

Gruppen kommer alltså protestera mot den särbehandling de hävdar icke-vita utsätts för, mot rasism, mot rasprofilering och för allas rätt att röra sig fritt och tryggt i samhället.

Det kan knappats bli märkligare än så här, men blir det legitimt att sluta sig samman kring hudfärg kan det bli riktigt farligt.

De senaste dagarna har uppståndelsen kring ordningsvakterna som avvisade den svarta gravida kvinnan i tunnelbanan varit stor. Det här menar man var en rasistisk och snedvriden handling från ordningsvakternas sida. Utan hänsyn tagen till att man haft problem med just den här kvinnan vid ett flertal tidigare tillfällen och att kvinnan vid just detta tillfälle vid anmodan inte kunde uppvisa färdbevis. Just därför ska man alltså mana fram en snedvriden debatt om samhällelig trygghet. Mycket märkligt då det praktiskt taget inte finns någon kvinna i Sverige som kan röra sig fritt eller i trygghet.

Varför denna fixering vid pigment, vithet och vithetsnorm? Den är närmast patologisk. Och hur blir det med nordeuropéer, spanjorskor, fransyskor, grekiskor eller asiatiska och turkiska kvinnor? Ingår även de i gruppen som rasprofileras och särbehandlas av polis och ordningsvakter? Vi tillåter oss tvivla.

Om man nu ska föra en kamp mot rasism så är det väl knappast ett förmodat våldsmonopol som ska attackeras. Kampen mot rasism måste bygga på verkliga problem, inte konstruerade problem framkrystade av en blodtörstig mobb var ilska riktas mot de som faktiskt riskerar sina liv för att alla, oavsett hudfärg, ska kunna leva tillsammans, sida vid sida, i ett tryggt samhälle.

Oavsett om man kallar sig antirasist eller inte och oavsett om man strävar efter anarki eller inte, så har väl i synnerhet de som patologiskt håller sig fast vid hudfärg ett ansvar att åtminstone försöka förstå att vi alla har ett ansvar att säkerställa alla människors lika värdighet. Men så är det emellertid inte.

De som nu är initiativtagare till protesten ser här chansen att vara den vänstervridna och aggressiva antirasismens förkämpar enbart därför att det förstärker deras egen identitet. Det är i alla fall inte därför att de nödvändigtvis står upp mot rasism. De vill ha anarki bara därför att de ser inget värde i att ha strukturerat samhälle där lagar och regler följs av alla och envar. Varför människor väljer anarki före trygghet är en gåta.

Det här börjar inte bara bli ytterst problematiskt utan också farligt. Från vänsterhåll ska människor kategoriseras utifrån hudfärg därför att det är det enda som legitimerar vänsterns närvaro i debatten.

Ta ordningsvakten Jenny som omedelbart såg en öppning genom tunnelbaneincidenten. Under dagen har det framkommit att hon är ledarskribent på ETC. Agendan var klar. Genom att placera den gravida kvinnan i ett fack, den som förtrycks, och ordningsvakterna i facket de som förtrycker, gav hon hela den här rörelsen ett självpåtaget “tolkningsföreträde” med målet att sätta dit två yrkeskårer i ett slag.

Det riktigt ruggiga i den här obehagliga situationen är att vänstern väntas samla minst 10 000 demonstranter. Ytterligare ca 18 000 har ännu inte bestämt sig. Jämför det med hur många som samlas vid en folkets demonstration. Det är en överrepresentation på flera tusen procent för de som ensidigt hatar allt som är fint och allt som utgör grunden för trygghet och gemenskap.

Vår första tanke var att det måste organiseras en motdemonstration men det är precis vad vänstern vill. Låt dem istället stå och skrika sig hesa inför närmast sörjande och missmodigt betrakta högen med gatsten som inte kom till användning. Räkna dock med att radio, tv och dagspressen kommer att närvara. De går ju redan hand i hand med demonstranterna.

Text Madeleine J Lilja Rönnquist/Jan-Ove Malmgren

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *