Lars Vilks. 2729: Performancekonsten

Av | 5 februari, 2019

Det närmaste man kommer en konstprovokation står Jennifer Rubell för. Hon har gjort en interaktiv installation i Washington (artnews). En mycket naturtrogen Ivanka Trump står med en dammsugare. Interaktiviteten består i att åskådarna kan kasta skräp på henne. Konstnären tillhandahåller en hög med lämpligt skräp. Inte alltför upphetsande och projektet torde ingå i den stora konstavdelningen som kan kallas för Trumpkonsten. I och för sig är det en lycklig tid för konsten att ha Trump på banan efter magra år med Obama. Vi lever i en tid då konstens överskridande är blygsamt och lite för rättfärdigt. Inte för att det är särskilt svårt att få till ett överskridande men priset är högt eftersom det skulle kosta. Så har det alltid varit med överskridanden och så må det förbli.

På pressvisningen på Moderna för några dagar sedan visas en skulptur av Nina Canell, ”Glances” (2014). En ganska underfundig sak som låter elektrisk ström passera genom ett kopparrör och bli till ljus. Vi fick veta att Canell utvidgar skulpturbegreppet. Det gör hon förstås inte. Det räcker inte med att ljuset som flödar ut i rummet blir en del av skulpturen. Sådant har gjorts många gånger och skulpturbegreppet har nått sitt slutliga utmattningsstadium: Allt kan bli skulptur om en konstnär så önskar. Eller någon form av performance. Det var klart redan på 1960-talet men blev inte stadfäst i konstvärlden förrän under 1980-talet.

En långt bättre performance är naturligtvis historien om den gravida kvinnan i tunnelbanan. Händelseförloppet har fortsatt att intensivt utvecklas. I Veckans Brottnalkades man saken med försiktighet vilket må sägas vara en rekommendation eftersom det inte är lätt att utan källkritik och närmare granskning avgöra vad som skedde. Den bästa lösningen hade givetvis varit att om kvinnan skulle ha visat sig vara performancekonstnär (…som i sin konstnärliga praktik undersöker angelägna frågor om makt, hierarkier, etnicitet och kön). Så roligt lär det tyvärr inte bli. Slutet pekar på en formidabel västgötaklimax. “

Lars Vilks

Nina Canell “Glances”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *