En hemtjänstsanställd berättar om hemtjänsten i en av Stockholms förorter: ”JAG SKÄMS FÖR SVERIGE”!

av | 14 mars, 2019

Det goda samhället skriver idag en verkligt skrämmande berättelse ur verkligheten. Det är en kvinna som jobbar inom hemtjänsten i i en av Stockholms förorter. Hon heter något annat men här kallas hon för Katrin. Hon berättar att hon under i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv jobbat inom hemtjänsten och hur hon sett villkoren för de äldre försämrats år för år.
Katrin berättar att om hennes chef skulle få reda på att hon talat med pressen om detta så skulle hon få extra problem utöver de problemen som redan existerar på hemtjänsten.
Hon fortsätter med att berätta om att samhället i stort sett inte bryr sig om de äldres behov. Bara att de beskattas högre än arbetarna visar diskrimineringen av dem.

Hon säger: “För är det inte diskriminerande att man jobbar och betalar skatt till staten i ett helt yrkesliv och sen blir satt på undantag som om man inte längre är önskvärd?”
Hon fortsätter berätta om alla de fattigpensionärer som hon stött på i arbetet, om gamla som knappt ens har råd med det allra mest basala.
Hon säger: “Jag har jobbat hos många som inte får det att går runt, trots att de sparar in på precis allt.”
Om dem som går till soppkök för att dryga ut kassan.
Hon säger: “Och så ska det ju inte behöva vara. Pensionen är ju inget bidrag, det är pengar de själva har betalat in med sina skattepengar under kanske fyrtio år. Och så kan de knappt leva på den. Det är skamligt.”
När hon får frågan om hur hon tycker själva omsorgen då fungerar så svarar hon med att den fungerar inte.
Hon säger: “Inte i den hemtjänst där jag jobbar.”

Katrin berättar att vi är flera som verkligen försöker att finnas där för de gamla som vi jobbar hos men vi har ju vårt schema, och att de bara kan stanna korta stunder hos folk även om de är ensamma och ledsna. Att de är tvungna att följa sina scheman och att där inte finns utrymme för dem att förbättra dessa pensionärers livskvalitet.
Hon säger: “Det enda vi egentligen har tid att göra är att hjälpa dem ta medicin och så slänga in matlådan i mikron.”
Hon berättar att vissa äldre ber att hon stannar en stund för att bara prata, vara medmänniska, men varje gång är hon nödgad att säga nej.
Hon säger: “Det skär i hjärtat kan jag säga. Under julhelgen så besökte jag några av dem utanför arbetstid bara för att de skulle få lite sällskap. En av dem, en äldre man, tog jag en promenad med. Han hade inte varit utomhus på flera månader, trots att han älskar att promenera.”

Har inte den äldre någon familj så får de sitta inne för hemtjänsten har inte tid, schemat tillåter inte det det äger deras tid. Katrin berättar att hon också besökte en dam som också är ensam i livet, och för första gången kunde hon sitta ner och prata med damen, ta en kopp kaffe med henne.
Katrin säger att kvinnan var så tacksam att jag skämdes.
Hon säger det flera gånger, och med eftertryck. Att hon skäms. För äldreomsorgen, för politikerna, för Sverige.
Hon säger upprört: “De kallar Sverige en humanitär stormakt. Men behandlar man de gamla på det här sättet i en humanitär stormakt?
Hon fattar inte hur de som styr kan se sig själva i spegeln när de går upp på morgonen.
Katrin säger att det på senare tid har det blivit ännu värre. Nu handlar det inte längre bara om att det finns dåligt med tid, att omsorgen är närmast obefintlig och att de äldres behov hela tiden nonchaleras.

Nu kommer problemen med att många i personalen inte kan tala eller förstå svenska. Detta fenomen har förvärrats de sista två åren. Där Katrin jobbar verkar hemtjänsten i stort sett bara anställa nyanlända sen en tid tillbaka.
Hon säger: “Jag vet inte hur många gånger jag har fått gå dubbelt med personer som inte förstår vad jag säger och som knappt kan ett ord svenska. Det är jobbigt nog för mig, så du kan ju tänka dig hur det är för äldre människor som verkligen behöver känna trygghet.”
Det som Katrin berättar bekräftas av de rapporter som kommit från Kommunalarbetareförbundet.

Berättelsen fortsätter på samma vis om hur de gamla och vårdbehövande negligeras, hur deras behov åsidosätts i dagens Sverige. Jag tror dock inte att det ser ut på detta viset i hela landet men i storstäderna är nog detta en del av vardagen.
Men man frågar sig hur det känns för se gamla och sjuka, om de känner någon trygghet i en sådan omvårdnad?
Jag skulle i alla fall inte känna någon trygghet det är en sak som är säker, och jag kan tänka mig hur en äldre kvinna kan känna sig när där kommer en för henne ökänd och tillika en icke svensktalande man som ska duscha henne eller hjälpa till med intimhygienen. Det kan inte vara mycket trygghet i det.

Katrin säger att det är klart att de utlandsfödda äldres behov också ska tillgodoses, men det borde vara lika självklart att svenskar ska kunna kommunicera med hemtjänstpersonalen. Men detta fungerar tyvärr inte, utan de svenska äldres behov åsidosätts. Hur politikerna ska lösa problemen med hemtjänsten vet inte Katrin, men hon menar att något måste ske är uppenbart.
Hon säger: “Först och främst måste man uppvärdera de äldre och se dem som människor och även som resurser. De har livserfarenhet och kunskaper som alla kan dra nytta av. Vi blir ju alla gamla en dag, om vi har tur och får leva länge, så kanske borde politikerna fråga sig hur de själva vill bli behandlade den dagen de själva är gamla.”

Tyvärr är det nog så att politiker inte tänker så långsiktigt, de tänker inte längre än till deras mandatperiods slut och i många fall inte så lång tid. Många tänker nog i slutet av mandatperioden på hur de kan göra det jävligt för dem som ska ta över så de kan i opposition säga att “det var inte så lätt som ni trodde”, istället för att arbeta ihop för dem som byggt upp landet, dem som fött dessa politiker genom barndomen, skolgång och i deras fall ibland hela deras vuxna liv.
Men det är nog alldeles för mycket att begära av detta politiker son bara ser till sitt eget bästa och till att de inte får ett allt för dåligt eftermäle den dagen de slutar som politiker.

https://detgodasamhallet.com/…/anstalld-i-hemtjansten-jag…/…
https://ka.se/2018/06/12/stora-sprakproblem-i-aldreomsorgen/

En reaktion på “En hemtjänstsanställd berättar om hemtjänsten i en av Stockholms förorter: ”JAG SKÄMS FÖR SVERIGE”!

  1. Nathalie Nilsson

    Hej,
    Är själv undersköterska inom hemtjänsten sen 2 år tillbaka. Känner igen allt som Katrin säger, synd att hon inte tog upp det där med kring tid, att det överhuvudtaget INTE finns någon kring tid på schemat. Kring tid är den tid som det tar mellan lokalen till brukare, mellan olika brukare, in till lokalen för lunch och ut igen. Antingen genom bil, kollektiv trafik eller gå. Allt det där finns inte med på schemat. Är jag hos en brukare fram till 11 så står det på schemat att jag är hos nästa brukare 11.02, men att det tar 15 min i själva verket att gå mellan dessa brukare finns inte med i beräkningen. På min schema så fattas det dagligen ca1,5- 2 timnars kring tid. Dessa tider tas från brukare, vilket betyder att brukare får kortare tid än det de är beviljad till. Det är stöld från de äldre, de har betalat för de tider som de inte får nyttjas. Och personalen för ännu mer stressigt än schemat visas. Vissa dagar får jag ren ångest bara av att se schemat och har därmed stannat hemma. Tack och lov är jag studieledig och kommer att vara det i 2 år. Men jag lider med alla mina kollegor som är kvar ch de nyanlända. Som pga språket inte kan söka sig vidare.

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *