Tino Sanandaji: Neddragna gardiner och betongkbunkrar är helt enkelt priset vi måste betala för öppenheten.

av | 15 mars, 2019

Makalöst reportage från Malmös betongbefästa betongförorter, där polisen sällan vågar patrullera till fots och som företag undviker då de inte kan garantera personalens säkerhet.

”Följ med till stadsdelen där polisen gett upp kampen mot brottsligheten. Rosengårds polishus ser robust och ogenomträngligt ut, närmast som en betongbunker. När det byggdes 2014 var säkerheten viktig – det utrustades med skalskydd, värn mot beskjutning och en säker parkering för att motverka vandalisering av polisens fordon. – Skalskyddet behövs. Förra året detonerade en handgranat på gården och det blev en stor krater här, säger fotografen när vi parkerar bilen.

I receptionen står något som ser ut som en stor kattlåda med sand. Receptionisten berättar att det är där man ska lägga vapen och sprängmedel om man vill lämna in dem till polisen”

”Vi fortsätter förbi en rad nedlagda affärslokaler där fönstren gapar tomma. Före detta möbelbutiker, informerar Glen oss om. Men det går ju inte att driva sådant här längre, menar han. Här finns varken köpkraften eller den personliga säkerheten. – Här fick ett butiksbiträde halsen avskuren så sent som i höstas, säger Glen Sjögren när vi kör förbi Rosengårds centrum”

”– Det är de kriminella som styr samhället där inne. Vi kallar det ”parallella samhällsstrukturer”. Brott anmäls inte. Grupperingarna har sina egna domstolar. De håller egna rättegångar och de utfärdar egna böter eller andra, värre, straff. Ingen vågar berätta något för oss, säger han”

”Inne i själva Seveds centrum finns en butik kvar – Nallens livs. Men tomma, före detta butikslokaler finns lite här och var. Polisen går mycket sällan in här och jobbar och nästan aldrig till fots”

”– Här har de kört igenom med bilar och skjutit ihjäl människor från bilfönstret med Kalasjnikov. Men sedan vi satte upp de här betongklumparna har den typen av dödsskjutningar upphört. De kan inte köra igenom och det blir svårare för dem att fly från brottsplatsen”

”Kamerorna sitter högt upp på husväggarna och är tåliga för yttre påverkan. Området är också kraftigt upplyst kvällstid. Kanske är det därför som gardinerna är fördragna i nästan varje lägenhet”

Neddragna gardiner och betongkbunkrar är helt enkelt priset vi måste betala för öppenheten. Som tur är kommer företagsamheten här snart att blomstra så fort Annie Lööf luckrar upp arbetsrätten och expanderar RUT-avdraget.

Tino Sanandaji

Läs artikel här…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *