Har man frivilligt arbetat för en organisation som mördar och våldtar oskyldiga är man lika skyldig som den som mördat och våldtagit.

Anders Kretz, Seniorrådgivare vid Center mot våldsbejakande extremism.

År 2019 kommer alltså den stora nyheten om att totalt 41 kommuner kan komma att tvingas hantera svenskar som rest till IS-kontrollerade områden. Som ett svar på det har Center mot våldsbejakande extremism bjudit in till informationsmöte för att ge information om hur de ska hantera ”återvändare”? Märkligare formulering får man nog leta efter. Vad exakt är det som ska hanteras: Att förstå att flera av dem varit delaktiga i våldet och inte alls arbetat som ambulansförare eller volontär som många nu påstår att de har? Och exakt vad är det i sådana fall man ska göra med informationen? Värdera om dessa individer kan avradikaliseras? Deras arbetsförmåga? Deras status som god medborgare? Vad??

Jag minns då Mona Sahlin meddelande att hon skulle avgå som nationell samordnare för våldsbejakande extremism. Det fick mig att dra en lättnades suck. Sahlins initiativ i arbeta specifikt lyfta fram islamistisk extremism som ett problem lös med sin frånvaro. Hennes fokus låg enbart på det påstådda hotet från högerextremister.

Vi var många som påpekade att det var fel fokus och att det var direkt olämpligt att Mona Sahlin var samordnare för att hantera och att identifiera problem kopplade till islamistisk terrorism och radikalisering. Liksom att det verkligen inte räckte med att genomföra utbildningsinsatser om våldsbejakande extremism.

Vi sa redan då att det krävs mycket hårdare lagar och regler för att stoppa islamistisk extremism. Liksom att det inte var rätt att se återvändande IS-medlemmar som offer för andra omständigheter eller att hjälpa dem tillbaka in i samhället igen, med bidrag och bostad. Vi hade faktiskt en möjlighet då att på allvar hantera allt det som vi står i nu men den möjligheten försvann i allt tjafs om allas lika värde. Det gör mig heligt förbannad.

Fråga er själva i vilket land kan en mördare och våldtäktsman begå brott och frias från straff genom att hävda att man inte visste bättre, eller säga att man arbetat som volontär eller ambulansförare? Har man frivilligt arbetat för en organisation som mördar och våldtar oskyldiga är man lika skyldig som den som mördat och våldtagit.

Varför är inte ett brott är ett brott när det kommer till dessa IS-anhängare/mördare? Varför ska dessa behandlas annorlunda? Det är en uppriktig fråga från min sida för jag förstår verkligen inte det här.

Om vi skulle ställa frågan till våra grannländer, vad de anser att vi i Sverige borde göra för att få bukt IS-terrorister är jag säker på att de skulle svara: Att Sverige för länge sedan borde ha tagit islamistisk extremism på allvar. Att vi borde ha bortsett från det förtryckande och politiskt korrekta och jämställda samhället krav om likabehandling. Att vi borde haft en utökad och hårdare bevakning i potentiella kretsar för rekrytering. Att svensk polis borde ha haft större handlingsutrymme vid minsta misstanke om radikalisering. Att vi borde ha haft större kontroll av moskéer/vid byggen av moskéer istället för att exempelvis stötta och föra en kvasidebatt kring kravet om böneutrop. Att vi borde ha förstått att vissa moskéer också är rena utbildningsplatser för radikal islamism och terrorism, liksom att vi borde ha en lagstiftning som står i paritet med en extremism vi tidigare aldrig behövt att hantera. Så blev det dock inte eftersom vissa med tolkningsföreträde, så som exempelvis Mona Sahlin, bestämde att det var en inskränkning av den personliga integritet?

Konsekvenserna av Mona Sahlins arbete inom våldsbejakande extremism lever vi alltså med idag. Visst hon oroade sig över att endast några få kommuner hade en handlingsplan mot extremism, trots att extremismen redan då var utbredd. Men fokus, det la hon på nynazistiska organisationer och skulden på kommunerna.

Allra helst skyllde hon mycket av extremismen på de gäng som drog runt i städerna och sa att de ville skapa trygghet. De var farliga eftersom de enligt Sahlin enbart var ute efter att provocera och slåss. Om jag inte minns fel kallade hon dessa medborgargarden för lynchmobbar som ville skapa ett polariserat samhälle och öka islamofobin. Handen på hjärtat, vad och vilka har vi haft störst problem med, ”lynchmobbar” eller islamistisk terrorism, nynazister eller radikaliserade islamister?

Mona Sahlin och många andra politiker pratar gärna om ”arbetet”mot extremism, med arbete menar jag förstås att det beskrivs med som ”oacceptabelt” och ”odemokratiska”. Ord som låter kraftfulla och viktiga men som inte betyder ett skvatt. Vi hade chansen att styra upp det här och vi hade alla möjligheter att förhindra terrordådet i Stockholm där fem mördades och flera skadades. Men ingen tog islamistisk extremism på allvar förrän det var sent. Vi har fortfarande en chans att förhindra, i vart fall ytterligare ett terrordåd men om man fortfarande ser information, utbildning och stöd in i samhället som en lösning kommer även den chansen gå oss förbi. Och i värsta fall kommer oskyldiga få sätta livet till i ett nytt terrordåd. Det finns inte ett informationsmöte i världen som kan förhindra eller förbygga vare sig islamistisk terrorism eller radikalisering.

Mona Sahlins insats som samordnare bestod av att uppmana kommuner att ta fram handlingsplaner samt att inrätta en stödtelefon dit oroliga kunde ringa in tips. Vad handlingsplanerna syftade till var då som nu fullständigt oklart. Trots att hennes arbete bedömdes spm undermåligt, direkt oansvarigt lever hennes tankegångar kvar.

Läs artikel här…


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer. Varje krona hjäper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL: 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *