SVERIGE. Är det dags att gripas av panik?

Jag tror att de flesta är överens om att SD inte är det stora problemet i Sverige. Det stora problemet är att de andra (med få undantag) partierna fortsätter att lämna walkover i helt centrala frågor om nationalstaten och medborgarskapet.

Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet fortsätter att vara helt aningslösa vad gäller invandrings- och integrationspolitiken. Det är dit sökljuset borde riktas i stället för att man ständigt pekar på SD. Det borde AFA i Örebro tänkt på innan de krossade SD-politikern Julia Kronlids fönster natten till igår.

När de här partierna talar om invandrings- och integrationspolitiken gör de det samtidigt som de säger att vi har ett ansvar i att hjälpa återvändande IS-terrorister att komma tillbaka in i vårt samhälle. De är övertygade om att det är svaret på att ”bota” deras radikalisering. Det tankesättet är så hopplöst eftersom att de som radikaliserats aldrig under sin tid i Sverige varit integrerade. Det finns alltså inget för dem att integrera sig i. De har inget annat val än att återgå till det som de känner igen. Sannolikt är också att de inte vill bli ”botade”. För tvärtemot vad våra politiker tror så ser det inte på sin radikalisering som en sjukdom.

Men så fort vi börjar prata om det här så förkunnar de att nu ser vi trettiotalet upprepas. Den blåbruna sörjan (M,KD,SD) kommer snart att kasta ut alla. Vi måste därför öppna vårt hjärta för de radikaliserade, vara en fredad zon för IS-terrorister, öppna vår plånbok, ösa ur statsfinanserna för att ge amnesti åt dem utan asylskäl och förstås, hata de blåbruna, mest de bruna. Faktiskt alla som vill dela upp oss i ”vi” och ”de andra”. Och som grädden på moset har ”öppna-era-hjärtansanhängarna” lagt till en identitetspolitik som uteslutande syftar till att värna minoriteten som grupp snarare än medborgarna som individer.

Vad som hänt är att anhängare av identitetspolitiken redan bodde i Sverige när Stefan Löfven öppnade kranen för migrationen. Under väldigt kort tid kom hundratusentals med diametralt motsatt kultur än vår. Vår demografi förändrades fort, alldeles för fort. En rad problem uppstod lika fort. Samhället blev oroligt och otryggt: gruppvåldtäkter, kristna som plötsligt fick fly från asylboenden, våld och allmän otrygghet i samhället.

Oron och otryggheten uppskattas inte. Den är delvis orsaken bakom att svenska medborgare blir allt mer tveksamma till mångfalden. En annan starkt bidragande orsak är att man i fråga efter fråga vänder laglydiga och skattebetalande medborgare ryggen. Det delas ut fördel efter fördel till dem som inte vill vara med och bidra, som inte vill anstränga sig för att bygga ett gemensamt VI för att sedan peka ut dem som motsätter som rasister. I värsta fall jagas de med hot om att åtalas för hets mot folkgrupp eller stängas ute från våra sociala medier. Sammantaget har det här lett till att människor är arga, ledsna, besvikna samtidigt som de är rädda.

De som levt i generationer i Sverige ställs på undantag. Det samhällskontrakt de en gång byggde upp är så utarmat att det inte längre kan räkna med att deras behov blir tillgodosedda. Det handlar om allt från bostäder till vård. Realiteten är att efter två år står fortfarande nästan 85 procent av flyktingarna utan arbete. Det tar nästan åtta år innan drygt hälften av flyktingar, om ens det, är i arbete. Det skapar enorm oro och frustration som orättfärdigt ofta beskylls vara invandrarnas fel.

Det är inte invandrarnas fel. Det är politikens. Även om många som kommit begår brott, ibland groteska och även om de sticker ut i våldtäktsstatistiken är den negativa utveckling vi ser inte uteslutande deras fel. Det finns trots allt fler flyktingar som inget annat vill än att bidra och arbeta än det finns dem som inte vill. Det handlar om den svenska flyktingpolitiken.

Den svenska generösa flyktingpolitiken tillsammans med den ökande strömmen av flyktingar till Sverige försatte landet i chock 2015. Den chocken har ännu inte släppt. Det är uppenbart att svensk politik fortfarande inte har någon kontroll över läget.

Tvärtom, det tycks bara bli värre. Stefan Löfven har inte ändrat sitt tonläge. Han fortsätter kritisera alla som protesterar och hylla alla som hjälper till och arbetar frivilligt, nästan alla i alla fall. Organisationen Vid din sida, som hjälper gamla hemlösa, vill han inte kännas vid. Greta Thunberg däremot och alla dem som arbetar med flyktingar, dem stöttar han öppet. Ibland har hans stöttning gått väl långt, som då när han stöttade sexualbrottsdömde talespersonen för ensamkommande.

Men att vädja till Löfven när det kommer till gamla hemlösa som sover på parkbänkar verkar bli ett livstidsprojekt. Löfvens empati för dem sträcker dug inte längre än till att han kan erkänna att han själv kan leva gott på grund av deras slit.

Den avgörande frågan är, innan paniken slår till, hur ska motsättningarna, ilskan, ledsnaden och orättvisorna lösas? Uppdraget blir svårt så länge Stefan Löfven är statsminister. Det handlar nämligen om att vi inte enbart kan tillgodose invandrares behov. Det handlar också om att lyssna till och prata med det svenska folket. Och det handlar om att ställa krav och fullfölja beslut. Solidaritet och samhällelig trygghet kommer inte komma åter så länge inte krav om självförsörjning ställs, utvisningar genomförs, straffen stramas upp, våldtäkter tas på allvar och inte minst, få stopp på gängkriminaliteten.

Det är där det brister. Förtroendet för politikerna är historiskt lågt. Lägg sedan till den ökande extremismen, hur den hanteras och inte minst bombattacker, dödsskjutningar och det senaste som ökar, attacker mot skolor.

Det brukar heta att väljarna får de politiker de förtjänar. Tyvärr har det här inneburit att man betraktar hela väljarkåren som dumfånar. Det har ju räckt med att de levererat inövade fraser, som avlossas oavsett vad frågan är. Det är alltså det vi måste ändra på. Få politikerna att ta oss på allvar och inse att vi inte nöjer oss med dumfånar till politiker heller.


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer. 

Varje krona hjäper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL:

En reaktion på “SVERIGE. Är det dags att gripas av panik?

  1. Mikael gustafsson

    Jag kan hålla med om mycket men skyller
    man allt på löfven är man naiv,, flera av
    våra regeringar har kostar skattebetalare
    massor i kompetens brist ex. Maud Olofsson
    Karl Bilds Knyta kronan till Euro men sossar
    har ochså fel och brister,,, värst är att flesta
    av våra tidningar ägs av utländska intressen
    och att tro JP Morgn bank vill vara objektiv
    I våra viktiga samhälles frågor ochså naivt!
    Vårat press stöd skall gå till svenskt ägande
    tidningar gärna högre stöd för nystartade
    plattformar som kan säkra objektivitet och
    suvärenitet på nyhetsområdet.,, känner flera
    Som slutat läsa våra tidningar i brist på vad
    Dom anser äkta och sannings enliga nyheter
    den misstron är mycket illa för landet och
    måste ändras så kanske vi alla måste strejka
    och sluta köpa tills tidningar ändrar sej!
    Tack för ordet Mikael Gustafsson Motvals

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *