Håkan Boström: Det är ändå något som skaver med IS-barnen

Av | 9 maj, 2019

Håkan Boström skriver i sin ledare idag att det är ändå något som skaver med IS-barnen. Han fortsätter med att skriva att vi leker med tanken att det är sommaren 1945 och de svenska tidningarna är fulla med artiklar och reportage om de SS-frivilligas barn.
För är det inte så dagens artiklar och reportage handlar om, de som gett sig frivilligt ner för att kriga för något de trodde på och förlorat?

Det var det samma som de som SS-frivilliga svenskarna.
Men var där då någon som talade om att vi i Sverige skulle resa ner till Tyskland eller Polen för att ta “hem” eventuella barn från dessa “frivilliga”?
Nä, det var där inte, där var inte någon svensk politiker som brydde sig, där var ingen socialdemokrat som pratade om att det inte fanns någon arvsynd då.

Då 1945 kunde vi inte se ledarsidorna fyllda som nu med krav på att svenska staten aktivt måste hämta hem dessa barn, och i praktiken även deras föräldrar.
Så varför detta fokus på denna frågan nu 2019, har vi blivit mer humana nu mot vad vi var då eller handlar det om andra saker?
Boström skriver att det är ett konstigt fokus, ett rent av stötande fokus.

För tänk om dessa SS-frivilliga och deras barn ägnats så många spaltmeter text som de IS-terrorister och deras barn nu ägnats gentemot vad som skrevs då om de judiska offren, så skulle det ligga nära till hands att tro att dåtidens opinion eller åtminstånde deras företrädare varit färgade av tyskvänligt medlöperi och känslokyla. Men idag så är det precis vad som hänt, tidningarna är fulla med allehanda historier om dessa IS-barn och deras föräldrar.
Men hur mycket skrivs det om offren för IS-terroristerna, hur mycket skrivs det om dem som satt som fångar hos dessa?

Nu är där säkert de som invänder i denna tankegången och skriker ut att “detta är ju bara barn” och att vi i Sverige måste ta hand om våra medborgare.
Men hur vet vi att dessa “barn” inte stridit för IS, att det rör sig om terrorister?
Nu är där säkert ännu fler som invänder och säger att inte kan svenska medborgare tillåta att deras barn sänds ut i strid.
Men är det alldeles säkert att de inte har varit detta om de i alla fall är i undre tonåren?

För betänk att under slutet av andra världskriget så använde sig nazisterna av barnsoldater, de var också barn men med vapen i hand och i många fall så indoktrinerade att de var lika farliga som SS-soldaterna.
Så vad är det som säger att inte dessa IS-barn är lika fanatiska som deras mödrar och fäder var?
Vi har nog alla sett bilder från IS där till och med barn under 10 år varit med och avrättat IS-motståndare.

Boström erkänner att den svenska staten har förpliktelser mot sina egna medborgare och barn och att de rent juridiskt ska betraktas som oskyldiga även om de indoktrinerats in i sina föräldrars fasansfulla värderingar. Är de över 15 år kan de dömas för de brott de begått.
Men hur blir det i praktiken, kommer ett sådant barn kunna dömas när bevisläget är obefintligt?
Nä, det handlar ju ändå barn, barn som påminner om våra egna.

Så låt oss än en gång gå tillbaka till 1945. Principer är principer, inte kan vi låta vår avsky mot nazisterna gå ut över deras barn. Och även om en del av dem är i övre tonåren så är det ju ändå barn vi talar om. Och vi vet ju inte vad föräldrarna gjorde, de var kanske bara sjukvårdare eller bagare, de kanske inte gjorde något annat än sprang med order. Och i en rättsstat som Sverige måste dessa ses som oskyldiga till motsatsen är bevisad. De har visserligen som vuxna rest ner till en av historiens värsta slaktplatser för att delta på slaktarnas sida.

Men har de varit med om slakten?
Och det är ju inte olagligt enligt svensk lag att ansluta sig till SS.
Boström skriver, jag blir svarslös. Avsky och vrede är ju en dålig sak har jag fått lära mig. Speciellt när det riktas mot grupper. Det är att generalisera. Att gå på känsla. Vi måste kontrollera våra känslor. Inte slå tillbaka urskillningslöst. Ändå är något som skaver. Något som skaver med detta fokus på SS-barnen.

Men nu åter till nutid och till hur politiker, journalister och även de som stod på barrikaderna och tog emot flyktingarna nu håller på att skriva och tala om IS-barnen.
Menar de att det är Sveriges skyldighet att ta hem dessa barn och kanske deras föräldrar också?
Jag kan inget annat än hålla med Håkan Boström i att det är något som skaver, något som kommer att skava under lång tid, för med tanke på allt bagage dessa IS-barn har med sig så är riskerna stora att de aldrig kan rehabiliteras tillbaka till ett normalt liv.

https://www.gp.se/det-%C3%A4r-%C3%A4nd%C3%A5-n%C3%A5got-som-skaver-med-is-barnen-1.14985680?fbclid=IwAR2ccYCcMgOZxZJPVECOP7cj9k-xTKl_fIUdQwlegNvs4c-mes3irWmiLiU

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *