FAMILJEÅTERFÖRENING. De ändrande reglerna för anhöriginvandringen som införs i år kommer påverka och påfresta landets kommuner.

Foto: Flickr/News Øresund – Johan Wessman

”The problem with socialism is that you eventually run out of other people’s money.” Nästa stora våg på väg: Dags att prata om volymer, igen?

Uppgörelsen mellan S, MP, C och L, hur påverkar den S löfte om ordning och reda i migrationspolitiken? Har S givit oss några signaler på att det är ordning och reda man vill ha?

Afghanstrejken gav oss en föraning om hur vi inte vill ha det, men trots protester från allmänheten och allvarliga påpekande från Lagrådet drevs den oerhört godtyckliga amnestin igenom.

Många av de tiotusentals som fick amnesti 2018 kommer sannolikt att vilja ta hit sina familjer. Ensamkommande betyder egentligen inget annat än de var ensamma när de kom till Sverige. I hemlandet väntar familjen.

Det innebär att debatten återigen kommer handla om volymer. Och här skulle man önska att man kunde ta sig förbi just ordet volymer och faktiskt sakligt och konkret tala om volymerna. Men av någon orsak vill man inte det. Till viss del beror det på att vänstern kapat debatten genom att kalla alla som försöker prata om volymer för rasister och främlingsfientliga, men de är ord som inte längre betyder något. Idag är vi alla det: KD, M, SD även MED som ännu inte är ett riksdagsparti. Det något vi lätt skulle kunna ta oss förbi.

En annan sak är dock inte lika enkel, och det är de politiker som styr landet. De vill inte att vi ska prata volymer. För om vi gör det, börja sätta siffror, både i antal människor och ekonomi, då blir det ganska snabbt tydligt att vi omöjligen kan matcha behoven, annat än med rejäla skattehöjningar. Höjda egenavgifter i vård och omsorg, höjd bensinskatt m.m. Vi kan även komma att tvingas arbeta till 70 års ålder eller mer. Om inget av det sker så kommer vi tvingas att sänka våra välfärdskrav, alltså en utveckling tvärtemot mot vad man förväntar av ett välfärdsland som vårt.

Läxan som politikerna borde ha lärt sig, har endast få av dem gjort. För många viktiga beslut fattas på känslomässiga grunder blir sällan bra. Sviterna av den migrationskris som Sverige upplevde 2015 är fortfarande påtagligt kännbara ute i kommunerna.

I januari fick vi veta att de nya reglerna för familjeåterförening i överenskommelsen mellan S, MP, C och L – ett dokument som inte har publicerats – att fler kommer flytta till Sverige och att kostnaderna för det plötsligt hade ökat med 455 miljoner. Med vetskap om det hänvisade Morgan Johansson envetet till de gamla siffrorna. Bubblan sprack så att säga, men sedan dess har det varit tyst.

Och den här tystanden borde oroa mer och fler. Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans med Centern och Liberalerna kom bland annat överens om i den så kallade Januariöverenskommelsen att driva på för beslut som åter kommer ställa allt på ända igen, att öka på invandringen. Det handlar alltså om utökade möjligheter för familjeåterförening som ska kunna ske på grundval av humanitära skäl. Det vill säga, återigen känslobaserade politiska beslut om något som kan försätta oss i ett mycket svårt läge.

Migrationsverket tillbakavisar dock SKL och säger att vi inte alls står inför någon ny flyktingvåg. De nivåer vi kom upp till 2015 och 2016 kommer vi alltså inte närma oss:

”Under 2019 bedömer vi att cirka 27 000 personer kommer att tas emot i landets kommuner, för att sedan minska till cirka 20 000 personer under 2020 och 2021. Detta kan jämföras med 2016 och 2017 då cirka 68 000 personer togs emot i landets kommuner årligen”, skriver Fredrik Söderberg Bruce, tf presschef på Migrationsverket, i ett mejl.

Halvsanningar och otydliga besked. En sak vet vi dock, att de ändrande reglerna för anhöriginvandringen som införs i år kommer påverka och påfresta landets kommuner. Regelverket som det ser ut nu underlättar för anhöriga att komma till Sverige och det innebär att över tid kommer det komma en stor grupp människor. Och hur vi ska klara av det jag det står som vanligt skrivet i stjärnorna.

Filipstad har uttryckligen sagt att de behöver 50 miljoner om året för att undvika konkurs. Det finns ytterligare minst 35 kommuner i landet som har ungefär lika stor folkmängd som Filipstad med sina drygt 10 800. (Sen finns det över 45 med ännu lägre invånarantal.) Ponera att alla dessa 35 snart också behöver 50 miljoner vardera eller mer om året, eftersom mottagandet sprids solidariskt. Det blir nästan 2 miljarder kronor om året – enbart för dessa 35. Sen finns det 255 kommuner till…

Magdalena Andersson lär ju höja bensinskatten både en och två gånger till.

Nyheter Idag…


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer. 

Varje krona hjäper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *