Patrik Lundberg: Bensinupproret kommer växa till någonting större

Av | maj 21, 2019

Patrik Lundberg skriver i sin krönika idag om Bensinupproret och hans känslor om denna rörelse. Han skriver att när han läste om denna rörelse för första gången så reagerade han med ryggraden att lämna högafflarna hemma.
Han säger: ”Så tänker jag en innerstadsbo som sålde bilen i förfjol eftersom den bara stod och rostade. Och vem vill inte att allt ska bli billigare.”
När han sen läste om det andra gången så fördjupade han sig en aning i ämnet. Att i april så noterade boråsaren Janne Berglund att priset på bensin sprängt 16-kronorsvallen. Berglund startade då en Facebookgrupp som på bara några veckor samlat 600 000 medlemmar.

När sen Patrik Lundberg för tredje gången läste om denna rörelse så såg han motståndet, det var innerstadsbor som han själv, med samma ryggradsreflexer som han själv hade, med ett behov att posta varje tanke. Sådana som tyckte detta var ett skämt. De tyckte att folk från livets hårda skola inte skulle ha mage att protestera mot bensinpriset i klimatkrisens elfte timme. De skrev detta sällan rakt ut men mellan raderna gick det att utläsa det.
Han skriver att det var då han började privatspana, och snart förstod han att gruppen inte bara bestod av de ”arga vita medelålders män” som dessa innerstadsborna ville få det att låta som. Gruppen bestod av minst lika många kvinnor, de kommer från alla delar av landet och de tillhörde alla politiska läger när han kollade in deras profiler.

Och framför sig såg han barn och ungdomsvänner, bekanta från det Blekinge han växte upp i, enade i en politisk aktion på den digitala barrikaden. Det var högstadiepersoner som växt upp och blivit barnskötare, rörmokare, fritidsledare och arbetslösa. Det var invandrare och etniska svenskar. Det var höger- som vänstersympatisörer.
Han tänkte då på de så kallade gula västarna i Frankrike som också startades som ett bensinuppror. Upprorsmakare som den franska författaren Édouard Louis beskrev som ”kroppar som nästan aldrig visas i det offentliga och mediala rummet”.

Patrik Lundberg fortsätter med att han såg samma sak i den svenska motsvarigheten. De medborgare som alla politiker säger sig företräda, de journalisterna säger sig skriva för, verklighetens folk.
Och som nu talar de själva i egen sak. De dominerande som stiftar lagar och driver opinion säger att dessa demonstranter har fel, dessa dominerande som bor i städer där bussar och tåg går var femte minut.
Så när sen Patrik Lundberg läste om Bensinupproret för fjärde, femte, sjätte gången så började han reflektera över sin egen bakgrund. På den tiden han själv var tvungen att själv behövde köra bil. När han själv jobbade skift i grannkommunerna, när en betydande del av hans timlön gick till bensinkontot.

Han skriver också att det är beklagligt att förminska upproret till att bara handla om bensin. Då förminskar de dominerande dessa demonstranter till att inte vara bildade nog. Genom att säga att milkostnader i princip inte har ökat eller att oljepriset påverkar mer än bensinskatten. För att då inte tala om miljöaspekten, då förminskar de dem som demonstrerar.
Patrik Lundberg tolkar att rörelsen är något mer än att bara handla om bensinpriset. Den är bara en symbolfrågan, och där är flera andra frågor som närmar sig kokpunkten. Som om vem som kan och får tala, och om vem de dominerande lyssnar på.

Vad se dessa dominerande i spegeln när de flygpendlar mellan möten och konferenser?
Ser de sig som viktigare gestalter än de som tar bilen till Gammalstorp eller nattronden i Näsum?
Patrik Lundberg tror tyvärr detta!
Han tror också att Bensinupproret kommer att växa till något större.
Han fortsätter att skriva att när han hörde om Bensinupproret första gången så reagerade han med syltryggen, han skämdes över sin bakgrund. Detta eftersom få i hans nya omgivning säger något positivt om den värld han kommit ifrån. Han medger att han projekterade sitt självhat på mina egna.
Han fortsätter med att skriva att ni för en kamp jag själv borde föra.
Så ta med er högafflarna, mitt stöd har ni åtminstone.

Detta är en av de få journalister som vågat uttala sig om den växande ilskan över dem som är satta till att styra över Sverige och dem som ska granska dessa makthavare så att de följer medborgarnas vilja och inte skenar iväg med ounderbyggda projekt. Patrik Lundberg är en av dessa nu tillsammans med Lotta Gröning.
Men var är alla andra journalister och skribenter?
Sitter de i innerstaden och dricker sin latte och gnyr över att folket inte följer majoritetens önskan?
För vilken majoritet är det i så fall de talar om, är det den majoritet av journalister och skribenter som med alla medel försöker förringa den lilla medborgaren, den som kämpar för att överleva en regering som glömt bort dem och landsbygden?

https://www.expressen.se/kronikorer/patrik-lundberg/bensinupproret-kommer-vaxa-till-nagonting-storre/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *