Det liknar en krigszon

En gigantisk explosion senare i Linköping: ”Jag trodde IS hade bombat” när jag såg förödelsen. Urblåsta fönster. En bortsprängd fasad. Är detta verkligen Sverige?

Detta är en helt ny situation för oss, att leva i en slags krigszon. Skoningslösa människor, men vilka är de? Den utpekade gängledaren säger inte vara den man var ute efter. Är utpekandet bara ett sätt att avleda från annan part? Vem vet? Media kan man knappats lita på längre.

Bygget av det Nya Sverige som startade med Fredrik Reinfeldt och med stor iver togs över av Stefan Löfven bjuder på ”utmaningar”, för att tala med Löfven.

”Utmaningarna” är handgranater som kastas, rena avrättningar på offentliga platser, misshandel, rån och sprängningar. Medborgarna hålls bokstavligt gisslan av otryggheten. En slags tortyr som ingen törs erkänna av rädsla för att också drabbas av vänstermänniskor och tolkningsföreträdare som Jerzy Sarnecki.

Nu drabbas landet dagligdags av brott vi tidigare förknippat med krigsdrabbade områden eller länder där skoningslösa knarkkarteller styr. Nu inträffar det i Sverige. Det avlånga landet med röda stugor och dalahästar.

Som boende i en av landets värst drabbade städer ser och hör jag det här på nära håll. Det är så fel.

Ännu ser vi ingen tendens att våra politiker gör något nämnvärt åt det här. De förklarar gärna varför och presenterar det som en slags åtgärd: Det en komplex fråga. Vi måste få igång jobben. Ta itu med utanförskapet, och så vidare. Samtidigt har de allra flesta endast en önskan, spärra in avskummen. Det går trots allt inte att argumentera mot det faktum att det är svårt för kriminella att vara kriminella när de sitter bakom lås och bom. Och för mig räcker det långt.

Vi har flera aktiva onda krafter med kapacitet att göra stor skada igång samtidigt: kriminella gäng, radikaliserade islamister, vänster- och högerextrema. Om inget inom en snar framtid görs kommer vår vardag påverkas på ett sätt vi inte kunnat tro. Vi kommer höra explosioner. Springa ut medan dammet yr. Se hur ett till hus rasat samman. Se döda kroppar. Med jämna mellan rum kommer vi höra vi skjutningar. Se hur människor runt oss blir allt mer förtvivlade och desperata. De som har kunnat har för länge sedan flytt. De kvarlämnade är kvar är de fattiga och svaga. Vill vi verkligen gå en sådan framtid till mötes?

Det jag fruktar allra mest är våra politikers senfärdighet. Den berättar något för oss, nämligen att de inte vet vad de ska göra. De har provat allt utom hårdare tag: ömma med gärningsmännen, bjuda på korvgrillning, fritidsgårdar, samtal, jourtelefoner.

De tar inte ens på allvar att var tredje medborgare känner sig otrygg. Bortförklaringarna är många, men den mest återkommande handlar om att bara för att vi känner otrygghet behöver inte det betyda att vi är otrygga. Vi lever ju trots allt i ett av världens tryggaste länder och vi har aldrig haft det så tryggt som det är nu. Det är kritikernas mörka bild av Sverige som är det stora hotet. Det är den som gör medborgaren vaksam mot hot. Det är den som gör att hon tar omvägar trots att risken att drabbas av våldet och kriminaliteten inte är så stor.

”Läget är jävligt allvarligt”, det finns knappats något område Socialdemokraterna misslyckats så kapitalt med som vår trygghet.

Runt om i landet drabbar våldet. Terrorhotnivån i Sverige är förhöjd och terrorismen har slagit till mot flera mål i Europa, tyvärr även här. Ett stort antal medborgare har rest iväg för att strida med IS, för att sedan tas emot när de vill tillbaka. Gängkriminella tar över hela bostadsområden. Rånar- och stöldligor som härjar fritt, våldtäktsmän i grupp. När fan ska det ta slut?


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer. 

Varje krona hjäper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *