Våra familjer flydde från krig. Vi får nu höra samma explosioner igen.

Av | 11 juni, 2019

Det är en vanlig tisdag. Jag läser vad som skett i natt och kan inte somna om. Jag skriver en text. Ibland känns det lättare då man ventilerar ilskan och ångesten.

Sen läser jag min väns och småbarns pappa inlägg på Facebook.
Han väcktes två gånger i natt av detonationer i Malmö. Fönster skakade. Precis när han somnade om var det dags igen.
Min vän och jag en del gemensamt. Vi kommer från Bosnien och Herzegovina. Våra familjer flydde från krig. Vi får nu höra samma explosioner igen.
Minns hur fönstren skakade i vårt rum när granater började regna över Sarajevo. Vi borde 6 km från staden, solen sken så starkt, det var en otroligt vacker och varm dag, himlen var overkligt blå. Vänner och familj som bodde i centrum ringde i panik. Samtalen avbröts, de skulle skynda för att ta skydd i källare när vi tittade på tv och hörde detonationer. Distansen på 6 km kändes som vi var i ett helt annat land. Surrealistiskt, bisarrt.
Fåglarna kvittrade som aldrig förr men tystnaden var kuslig i vårt område.
Ångestens skavsår kändes som ett par nya, trånga skor. Under samma vecka trappades upp konflikterna, en av Europas blodigaste krig var ett faktum. Människor dog, mördades, avrättades och slaktades. Kvinnor våldtogs.
Vi flydde.

Jag visste redan som 13-åring att jag lämnar mitt land för alltid.
Mina dagböcker räddades av min modiga mamma som stannade kvar men fick riva sönder och elda många sidor i den eftresom jag skrev maniskt och detaljerat om politiska partier, makthavare och kriget när hon skulle lämna Sarajevo.

Det tog minst 15 år innan jag kunde börja släppa allting. Dagböcker låg lika länge i mina föräldrars källare. För jag ville lägga min dåtid bakom mig för att kunna gå vidare.
Dags att bearbeta och begrava dessa traumatiska upplevelser, sade min psykolog.
Nu ligger mina dagböcker i min hylla. Jag tvingas öppna dem då och då delvis för jag skriver min bok och för att påminna mig själv hur snabbt saker och ting kan eskalera.

Nu är vi där igen. Solen skiner, fåglarna tvittrar, sommaren är här. Det är tyst i min lilla by men 20 km härifrån sker skottlossningar och städer omkring drabbas av bomb-och terrordåd.
Jag nyper mig flera gånger. Jag är redan vaken.

Är inte det groteskt att vi och-/eller våra föräldrar som flytt från kriget en gång i tiden ska få uppleva det igen och dessutom bli smutskastade, nedtystade och censurerade för vi varnar om vad som pågår och har åsikter om det?

Vakna Sverige.
Vakna.


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer. 

Varje krona hjäper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *