Det finns ett Sverige värt att kämpa för.

KD-ledaren Ebba Busch Thor. Foto: Tomas Oneborg

Ebba Busch Thor skriver i SvD Debatt att “De senaste fem åren har Sverige ensamt tagit emot långt fler än dubbelt så många asylsökande som övriga länder i Norden gjort tillsammans. Utlänningslagen behöver nu ses över i sin helhet och en ny lagstiftning behöver tillämpas så att Sveriges mottagande hamnar på nordisk genomsnittsnivå. Det skulle innebära att dagens söktryck skulle minska med omkring 70 procent.
 
Att Sverige sticker ut i migrationspolitiken är knappats någon nyhet. I norska valrörelsen har vårt land tilldelats rollen som avskräckande exempel. Det som kallas ”det svenska tillståndet” har blivit vårt tillstånd. Sverige har tagit emot för många flyktingar. Nu framhåller andra det som ett varnande exempel.
 
Antalet asylsökande som väljer just Sverige är flera gånger högre än i våra grannländer. Svaret skyldig är främst Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven som genom sin ansvarslöshet och iver i att omvandla Sverige till en stormakt öppnade våra gränser på vid gavel. Den så kallade “öppna-era-hjärtan”- politiken har kostat långt mer än det hjälpt.
 
Under de senaste fem åren, 2014–2018, har drygt 320 000 personer ansökt om asyl enbart i Sverige. Under samma period har drygt 150 000 personer ansökt om asyl i Norge, Finland, Danmark och Island sammanräknat. Det är inte rimligt att det svenska mottagandet per capita är mer än tre gånger högre än i samtliga andra nordiska länder. Och så här har det varit under den senaste femårsperioden och sannolikt betydligt längre än så.
 
Stefan Löfvens vill strama upp migrationspolitiken genom att stoppa invandring av lågkvalificerad arbetskraft från länder utanför EU. Löfven hävdar att arbetskraftsinvandrare inte sällan tas hit av skrupellösa arbetsgivare som utnyttjar människor, vilket inte är bra för såväl integrationen som för svensk ekonomi. Det är därför han vill sätta stopp för just det. Lövfen ägnar mycket av sin tid som statsminster att bråka om vem som är skyldig till den ansvarslöshet som präglar migrationspolitiken. Man får lätt intrycket att han “tagit” över ett sjunkande skepp som han nu styr i rätt riktning.

Nationalekonomen Joakim Ruist har granskat kostnaden för integrationen. Foto: Carina Gran/TT

Vad Stefan Löfven bekvämt nog aldrig nämner sedan han ropade ut att hans Europa inte bygger några murar är att en genomsnittlig flykting kostar staten 74 000 kronor om året, och under sin livstid närmare 3 miljoner kronor. Totalt kostar då flyktingpopulationen omkring 41 miljarder kronor om året (2015). Oavsett är 3 miljoner kronor väldigt mycket pengar som kunnat gjort mer i Somalia eller Afghanistan, än här. Redan 74 000 kronor hade rökt långt, till och med till att utbilda många fler.
 
Det säger sig självt att sätta stopp för okvalificerad arbetskraftsinvandring inte är en särskilt effektiv åtgärd, i synnerhet då den invandring vi har till Sverige kommer från länder med låg utbildning. Vad Stefan Löfven borde fundera på om det inte också är dags för honom att inse att jobb inte är den ultimata lösningen åt något håll. En välanvänd vandringmyt är att flyktingar i snitt kommer i arbete sju år efter ankomst. Den upprepas med jämna mellanrum, men Tino Sanandaji har påvisat att det är inget annat än ett missförstånd. Som jämförelse förvärvsarbetar ca 82 procent av inrikes födda och ca 85 procent av de med svenskt ursprung (inrikes födda exklusive andra generationens invandrare).
Stefan Löfvens motiv att hålla kostnaderna nere med att stoppa arbetskraftsinvandringen håller inte. migrationsverket har dessutom närmast satt i system att utvisa kvalificerad arbetskraftsinvandring för anledningar som att de tjänat för lite eller inte varit anslutna till ett kollektivavtal. Oavsett vilka åtgärder Löfven skissar på blir resultatet oftast detsamma. Det är något att tänka på när man lyssnar på vad Ebba Busch Thor säger. Visst nya insatser måste göras men det är också en hel del förslag som måste skrotas.
 
Ebba Busch Thor har alltid varit tydlig med att Kristdemokraterna värnar rätten att söka asyl. De menar att Sverige aldrig kan backa från ansvaret att hjälpa dem som flyr, under välgrundad fruktan för sina liv, en fristad från förtrycket. KD anser också att har man bedömts ha skyddsskäl och erbjudits skydd i Sverige måste rimliga möjligheter att återförenas med sin närmaste familj ges och lagstiftningen måste medge möjligheter att bevilja uppehållstillstånd för det fåtal personer som inte uppfyller konventionernas krav på flyktingstatus men som hamnat i omständigheter som bedöms som särskilt och synnerligen ömmande.
 
Det är en rad frågor som måste ställas här. Vilka är det som flyr? Och vad innebär en välgrundad fruktan för sina liv? Hur är det möjligt att människor som säger sig fly från krig och terrorism utsätter kristna som också flytt för hot och misshandel? För de problemen finns idag i Sverige. Terrorn i Mellanöstern drabbar muslimer och givetvis finns det skäl för dessa att fly. Men vilket svek utsätter vi inte de kristna för när politiken låter de fly hela vägen till Sverige för att här hamna i samma område som dem som förföljde dem? Man kan ju bara föreställa sig den skräck de måste känna när de tror sig vara i säkerhet men också här utsätts för hot och ibland även för misshandel? Samma sak gäller för de ensamkommande barnen. Man kan också föreställa sig det svek svenska medborgare drabbats av att människor som kommit hit vill oss illa och utsätta oss för terrordåd.
 
Människor talar inte alltid sanning, ensamkommande talar inte heller alltid sanning. Och för Sveriges del som har haft en migrationspolitik som varit särskilt gynnsam för de ensamkommande har det varit till skada för dem att berätta sanningen. Deras chanser att få hjälp har ökat då de ljugit.
 
När Rättsmedicinalverket blev klara med de första åldersbedömningarna de uppdragits av regeringen att utföra visade det sig att 76 procent av de undersökta då vara över 18 år. Migrationsverket hade sedan tidigare angett att det fanns tveksamheter i åldern hos 70 procent av ensamkommande asylsökande med en uppgiven ålder på mellan 15 och 17 år. Det innebär att det finns stora, stora tveksamheter som många väljare har svårt att ta till sig. Men nu är de här och många av dem har fått en möjlighet att stanna och då är det det man får jobba efter. En viss ödmjukhet dock inför att de tveksamheter många uttrycker behövs.
 
Men det stora mottagande som Sverige haft under en lång följd av år har lett till allvarliga integrationsproblem. Den förda politiken har skapat ett skuldberg av obetalda integrationsräkningar. Människor som kommit till Sverige förhoppningar om ett bättre liv har i stället fastnat i arbetslöshet, passivitet och utanförskap. De har dessutom hamnat skuggsamhällen, gängkriminalitet och hederskultur som obehindrat kunnat frodas i Sverige. Samhällsgemenskapen är på många platser söndervittrad och många förorter är klanstyrda.
 
Lika stort skuldberg av obetalda erkännanden till den svenska medborgaren finns. Den trygghet många tog för given är i många områden borta. Kvinnors och flickors frihet i offentligheten är inte längre självklar. Plötsligt har gruppvåldtäkter, våldtäkter, misshandel, rån, sprängningar och bilbränder blivit en del av den svenska medborgarens vardag. På många platser har Sverige vittrat sönder till oigenkännlighet.
 
Den skulden måste betalas. Men det kommer kräva modiga politiker som inte ser exkluderingen av Sverigedemokraterna som svensk politiks enskilt viktigaste fråga. Politiker måste våga samarbeta och inte bara prata om en integrationspolitik. Politiker och en politik som förstår att det svenska språket är viktigare än att bibliotek går ut i media och berättar arabiska nu står först i deras bokhyllor. Utan ett gemensamt språk som tillåter möten över kulturgränser kommer samhället fortsätta splittra och vittra sönder. Om vi inte förstår varandra finns ingen integration att tala om. Verklig integration kräver en samhällsgemenskap byggd på respekten för kultur och värderingar. Att vissa värderingar aldrig kan vara valbara.
 
Ett fredligt, öppet och jämställt land, med dalahästar, exotiska röda stugor och moderna, driftiga människor kommer vi inte bli igen, men vi kan gott komma halvvägs om vi alla hjälps åt. Sverige må vara ett land i förfall, med laglöshet och gränslös flathet mot brottslingar, men det är inte enbart det. Det finns också ett Sverige värt att kämpa för.

Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer. 

Varje krona hjäper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *