Jens Ganman: THIS IS MY HOMETOWN

Av | juni 18, 2019

Efter Ivar Arpis omdebatterade text om förändrad demografi i svenska småstäder i förra veckan gick jag ut på stan där jag själv bor – i Östersund – och såg mig omkring.

https://www.svd.se/migrationen-forandrar-hela-sverige-i-gru…

Jag ställde mig frågan: har det hänt nåt här på sistone? Har något förändrats?

Jo.

Det kan man säga.

Även i Östersund har gatubilden förändrats sen 2014-15.

Och det dramatiskt.

Det vistas numera ett, relativt sett, stort antal afrikaner i den sporttokiga “Vinterstaden” (svarta afrikaner för att undvika missförstånd).

Jag är rätt säker på att de flesta som bor i Östersund noterat detta. Jag är också säker på att få skulle våga ta upp sina iakttagelser rakt på sak: med vänner, släktingar, kollegor etc.

Det skulle, gissningsvis, skapa sjukt dålig stämning.

Det där med demografi är en svår grej att närma sig via kallprat. Det blir lätt fel.

“Vilket ruskväder vi fått?”

“Ja, usch.”

“…och så alla afrikaner på det.”

Plötslig tystnad.

Glosögon.

Händer som stannar med kaffekoppen halvvägs till munnen.

En prärievarg ylar i fjärran.

Medan den arme sate som undslapp sig ordet “afrikaner” rodnar paniskt; börjar babbla nåt osammanhängande om senaste Let’s Dance eller Så Ska Det Låta.

Snälla slå mig inte!

Jag menade inget illa!

Det var bara ett konstaterande!

“Jaja”, tänker du purket, ”men varför måste man över huvud taget ta upp detta med etnicitet och demografi? Och ’afrikaner’? Vad är poängen? Jag fattar inte…? Är afrikaner nåt slags hot?”

Inte nödvändigtvis.

Men ett stort antal lågutbildade unga män från kulturer som skiljer sig markant från den svenska är – rimligtvis – mer än en “utmaning”.

Det är ett socialt experiment.

Som kanske går vägen.

…eller inte.

Den som lever får se.

Jag misstänker dock att vi håller på att skapa nåt mycket farligt, potentiellt okontrollerbart, genom vår pågående charad att det som händer med svensk demografi är:

a) helt naturligt och: b) helt oundvikligt.

https://www.aftonbladet.se/…/23…/vart-ar-vi-pa-vag-filipstad

Lika farligt är det att folk inte tillåts reagera på nya företeelser utan att genast få sin humanism ifrågasatt; när de förväntas processa stora sociala och kulturella förändringar i sina byar och småstäder med ett inåtvänt zenbuddhistiskt leende. När de förväntas göra våld på sina naturliga impulser.

“Naturliga impulser” är ett vanskligt begrepp i sammanhanget – jag vet. Och en förskönande omskrivning – för jag menar ju främlingsfientlighet.

En främlingsfientlighet som i värsta fall är biologisk.

I värsta fall inbyggd i vår psykiska konstitution sen miljontals år tillbaka och direkt kopplad till vår överlevnadsinstinkt.

Via svensk media har du, de sista 10-20 åren, fått lära dig att reagera som Pavlovs hundar när du hör uttrycket. Säger nån “främlingsfientlig” är det meningen att du ska börja dregla. Inte av hunger utan avsmak. “Främlingsfientlig” är som vi alla vet något av det vidrigaste man kan vara i Sverige 2019.

Nästan värre än att vara pedofil.

Klart värre än att vara terrorist.

Men om vi nyanserar begreppet lite…

…som Cro Magnon anordnade du sannolikt inte ”Refugees Welcome”-manifestationer utanför grottan där du bodde. Dök det upp en okänd silhuett vid horisonten var inte din första instinkt att springa dit och omfamna främlingen – för kanske ville han åt din mat; han kanske t.o.m var beredd att krossa ditt huvud med en påk för att komma åt den?

Han kanske ville våldta din fru?

Slå ihjäl din avkomma?

Vi post-moderna människor inbillar oss gärna att vi utvecklats förbi det här primitiva stadiet. Men evolutionens kvarnar mal långsamt och det paranoida och våldsamma bor fortfarande i vårt DNA. I MAOA och CDH13-generna för att vara mer exakt.

https://www.nature.com/articles/mp2014130

Tillsammans med misstänksamheten mot det nya och okända.

Det är därför du måste passera en reception, en vakt och en sluss med skottsäkert glas innan du tillåts komma in på Dagens Nyheters redaktion. Eller Aftonbladets. Eller Studio Etts.

Vi människor tar i regel det säkra för det osäkra.

Journalister i Stockholms innerstad är inget undantag, även om de gärna vill lura i oss plebejer att den tusenåra fredens rike redan är här.

Svenskar i gemen är, vidare, bara människor.

Visst, vi har en tendens att sitta och mumla i skägget när nåt oroar oss. Vi mumlar och mumlar och svär och prasslar ilsket med tidningen men till slut kokar det över även för oss. Och då drämmer vi en ölsejdel i huvudet på vår samtalspartner (om vi är på krogen). Eller går och röstar på ett extremparti (om det är valår).

”SD…”, tänker du sorgset.

Och det gör jag med.

Tänker på SD alltså. Och numera får man väl vara glad så länge folk inte går med i NMR.

Jag scrollar fram ’Ebony & Ivory’ med Paul McCartney och Stevie Wonder i iPoden och förflyttar mig längs Kyrkgatan där multikulturalismen numera är mycket påtaglig.

Jag tänker, en aning modstulet:

“Vad GÖR alla dessa afrikaner i min hemstad? Seriöst? Vad gör de? Är de krigsflyktingar? Politiska dissidenter? Utbytesstudenter?”

Jag stannar och småpratar med en man från Nigeria.

Han står utanför Domus och röker, väntar på bussen till Torvalla.

Jag frågar:

“How did you end up in Sweden?”

Mannen ler soligt:

“Sweden is just better. You know? For work. And money.”

“Do you HAVE a job?”

Han skrattar överseende.

Dum fråga.

Naiv svensk.

“No, it’s very hard…”, säger han och drar på sin cigg, “nobody is hiring right now… but maybe some day… I am very patient. Very glad to be here.”

De afghanska killarna på “apberget” vid Busstorget mittemot betraktar oss tyst. De är sju stycken idag. Några sitter häktade för människorov.

Allt enligt “hatmedia”.

https://nyheteridag.se/…/kriminella-afghaner-haktade-for-m…/

De afghanska killarna röker, precis som min nigerianske vän.

Kollar sina mobiler i ett.

Slänger med luggen.

De är våra maskotar.

De “piffar upp” gatubilden.

(Den sunkiga betongtrappan kallades f.ö ”apberget” långt innan de kom till stan så ni behöver inte känna er oroliga.)

Jag har pratat med några av de där killarna förut, via tolk, så jag vet hur deras historier låter. De hoppas på en bättre framtid i Sverige. På bättre ekonomiska förutsättningar. Kanske kan de träffa en svensk tjej framöver. Eller, på sikt, ta hit sin fru.

Sina barn.

Men det går trögt.

Svenska språket är svårt att lära sig. Den svenska kulturen är konstig; kontakten med inhemska kvinnor ett mysterium. Frigjordheten både fascinerar och provocerar. Det är två helt olika världar som möts. Inte bara när det gäller afghaner, utan även nigerianer, eritreaner, etiopier, djiboutier, libyer, uzbeker, turkmener.

Det är Sverige mot röset.

I Somalia infördes, apropå detta, officiellt skriftspråk först 1972. I Sudan får flickor gifta sig, enligt lag, från tio års ålder.

I Sverige sänder ungdomskanalen P3 “den ultimata rövguiden” medan unga kvinnor galopperar runt som hästar i centrala Stockholm – i protest mot patriarkatet (eller nåt).

https://www.dabangasudan.org/…/sudan-one-of-worst-countries…

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Somali_alphabets

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1246422?programid=3940

Sverige, inklusive min hemstad Östersund, står m.a.o fortfarande (sen 2014-15) inför stora ”utmaningar”.

Superstora.

SuperDUPERstora.

Och detta borde givetvis vara ett smörgåsbord för drivna journalister. Det finns massor av viktiga, problematiska frågeställningar att ta upp. Massor av obekväma frågor att ställa till före detta kommunalrådet Annsofie Andersson (s), hennes efterträdare Bosse Svensson (c)… kommundirektören Anders Wennerberg… den opolitiske tjänstemannen som gjort sig känd som en frispråkig asylaktivist som tycker att lilla Östersund ska ha en ”miniminivå” på 300 flyktingar per år.

https://www.ltz.se/…/forslaget-minimigrans-pa-300-nyanlanda…

”Hur tänkte ni?” skulle man kunna fråga dem.

”Vad var planen?”

“Varför häller ni på mer vatten i ett glas som redan är fullt?”

“Vem ska städa?”

Fast på Östersundsposten gör man helst fotoreportage om gamla lador. Och på skattefinansierade Sveriges Radio Jämtland pladdrar man vidare om kanelbullens dag och den senaste ”internet-challenge”:en. Får ditt huvud plats i en soppterrin? Får du in din knutna näve i munnen? Kan du dansa charleston på en fjälltopp? Ta en selfie och skicka till oss på redaktionen!

Sånt.

Medan invånarna i min hemstad knatar vidare längs Gågatan och noterar, i det tysta och med en diffus obehagskänsla i magen, att demografin i Östersund numera är helt förändrad och att det gått väldigt fort.

Och att ingen politiker nånsin frågat dem:

”Ville ni ha det så här…?”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *