Helena Edlund: Idealisera inte neuropsykiatriska funktionshinder!

Av | juni 22, 2019

Terminen är slut och flödet i sociala media har översvämmats av föräldrar som stolta visar upp sina telningar som tagit studenten, fått stipendier eller fått x antal A i betygen. Från en grupp föräldrar är det oftast märkligt tyst – de föräldrar vars barn har diagnosticerats med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF). Betyg som meddelar en blandning av F och streck, eller rapporter om tvåhundra timmars olovlig frånvaro är inget man stoltserar med som förälder.

Tystnaden som omger barn med adhd eller autism är begriplig. Ingen är sin diagnos och en ansvarskännande förälder hänger inte ut sitt barns problem till allmän beskådan. De flesta föräldrar till barn med NPF har dessutom fullt upp med att kämpa för att barnet ska få den hjälp det behöver. Arenan tas istället över av allehanda käcka reportage om ”välsignelserna” som en NPF-diagnos kan föra med sig eller intervjuer med personer som svär på att deras diagnos är livets stora gåva. All time high är naturligtvis Greta Thunberg, vars diagnoser (kompletterade av en vinsthungrig reklambyrå och samvetslösa föräldrar) har renderat i en närmast messiansk världsrörelse.

Visst finns det positiva sidor med att vara annorlunda och personer med NPF ska inte stigmatiseras. Men att ständigt framställa autism och adhd som en välsignelse bidrar till att förminska de problem diagnoserna faktiskt medför i det dagliga livet. Alla är nämligen inte Greta. För den sextonåring som inte snöat in på politiskt korrekt klimatångest utan på exempelvis vikingatida smide eller armbandsur, är framtidsutsikterna högst begränsade. För hundra år sedan hade många unga med NPF blivit utmärkta smeder, hovslagare eller tryckare. Idag saknas sådana möjligheter. Den som inte klarar grundskola och gymnasium är, i praktiken, rökt.

Enligt statistiken har fem procent av alla barn i Sverige en adhd-diagnos, samtidigt som omkring två procent har en diagnos som faller inom autismspektrat. Att leva med NPF är en utmaning för alla drabbade och deras familjer, men problematiken ställs ofta på sin spets i kontakt med skolsystemet. Ett barn som klarat sig utmärkt genom förskola och lågstadium, får plötsligt problem när kraven på prestation och eget ansvar ökar. För att klara sig behöver dessa elever ofta individuellt anpassade resurser, resurser vars kostnader belastar de enskilda skolornas budgetar. Rent konkret innebär det att om en elev behöver en assistent för att tillgodogöra sig undervisningen, så måste rektor skära i andra poster om assistenten beviljas. I takt med att resurserna krymper och skolorna får ansvar för alltfler resurskrävande elever, får barnen med NPF därför ofta stå tillbaka.

Väntetiden för att få en plats på någon av de skolor som specialiserat sig på barn med NPF uppgår, i Stockholmsområdet, idag till mer än fyra år. Det betyder i praktiken att de barn som får sin diagnos under mellanstadiet aldrig kommer att hinna få en plats innan de slussas ut ur skolsystemet. Så vilka är alternativen? Faktum är att det inte finns några alternativ.

I Stockholm beslöt skolborgarrådet Olle Burell (S) redan 2017 att skolornas undervisningsgrupper för barn med särskilda behov skulle avvecklas. De 200 elever som då gick i särskild undervisningsgrupp skulle undervisas i stora klasser, det ansågs ”mer jämlikt” och ”mindre stigmatiserande”. Beslutet är ett talande exempel på den okunskap som omger barn och unga med NPF-diagnoser. Ingen politiker med självbevarelsedrift skulle hänvisa en rullstolsburen elev till trapporna, med en käck uppmaning att alla andra elever ju går i trappor? Men elever med autism utsätts ofta för dessa former av kränkande experiment, där ekonomiskt pressade skolledningar hänvisar till ordinarie klasslärare och någon timme i en läxläsningsgrupp. Ett problem med NPF är ju att det inte syns på eleven att den har ett funktionshinder och det är ofta svårt att förstå att en högstadieelev som kan ha större kunskaper inom vissa ämnen än lärarna, samtidigt inte har lärt sig klockan eller veckodagarna. Avvecklingsarbetet av de särskilda studiegrupperna pågår nu för fullt, antagningarna till grupperna har upphört och klasserna dör ut i takt med att eleverna går ut nian. Behovet av särskilda undervisningsgrupper är visserligen större än någonsin, men de ska avvecklas av ideologiska och ekonomiska skäl. Resultatet blir, föga förvånande, att barnen struntar i att gå till skolan överhuvudtaget.

Exakt hur många så kallade hemmasittare som finns i Sverige idag är oklart, men siffror runt 40 000 elever brukar nämnas. Smaka lite på siffran. Fyrtiotusen grundskoleelever går inte till skolan, tar inte del av undervisningen och får följaktligen inga grundskolebetyg. Fyrtiotusen. Det är lika många som det finns invånare i Kristianstad.

En självklar konsekvens av hemmasittandet är att all form av undervisning upphör, men en ofta förbisedd följd är att barnet förlorar sina sociala sammanhang. Kompisarna ersätts av anonyma konton på nätet, dygnsrytmen förändras och de sociala fobierna infinner sig. Föräldrarna är maktlösa, eftersom den förälder som handgripligen tvingar sitt barn till skolan gör sig skyldig till brott.

Något stöd från samhället kan föräldrarna vanligtvis inte förvänta sig. Istället finner sig familjen förr eller senare vara en flipperspelskula, som studsar mellan skolledning, barn- och ungdomspsykiatri (BUP), socialtjänst och LSS. Skolan har visserligen ansvar för att erbjuda utbildning, men kan hänvisa till att man inte kan erbjuda det specifika stöd eleven behöver. Specialskolorna är fulla. BUP har ansvar för medicinsk behandling, men har inga resurser till samtalskontakter och avskriver ärenden där ungdomen inte vill medicineras eller besöka mottagningen. Socialtjänsten gör inget så länge som föräldrarna bedöms kunna ta sitt föräldraansvar. LSS kan bevilja insatser som exempelvis ledsagare, men konstaterar samtidigt att några ledsagare inte går att finna. Föräldrarna strider för att deras barn ska få en utbildning, men lär sig snart att krav på rektorer resulterar i orosanmälningar till socialtjänsten… Samtidigt ska föräldern hantera en tonåring som, i brist på sociala sammanhang och som en reaktion på ständiga misslyckanden, mår allt sämre.

Så går terminerna, och snart konstateras att grundskoletiden är över, barnet ska fylla 18 och att samhällets ansvar därmed helt upphör. För många familjer är livet med NPF därför ett veritabelt helvete, och ett helvete under tidspress. Vardagen är en ständig kamp för att barnet ska få sin skolgång och den hjälp han eller hon behöver, innan det är för sent. Hur barnet mår av att ständigt misslyckas och samtidigt förlora sina sociala kontakter är inte svårt att räkna ut.

Missförstå mig rätt: Jag gläds med varje barn med NPF-diagnos som lyckas och det finns ungdomar för vilka de diagnos-associerade talangerna är vägen till extrem framgång. Men de är få. För de flesta barn och unga med autism och/eller adhd är det inte så. Deras kamp för en fungerande vardag och en ljus framtid är verklig och långt ifrån enkel. De är värda att tas på allvar.

(Läs mer om NPF på Riksförbundet Attentions hemsida.)

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd betalning bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56.

Helena Edlund


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer. 

Varje krona hjäper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *