DEN LJUSNANDE FRAMTID ÄR VÅR

Av | juli 13, 2019

Det är dom små enskilda vardagshändelserna som sätter avtryck och visar på hur illa ställt det har blivit i vårt samhälle de senaste åren. Hur det har förändrats och bokstavligen talat slagits i spillror för många av oss. Det är vardagshändelserna som berör en mest då det är vår egen lilla verklighet som påverkas. Den verklighet vi inte läser om i tidningarna. En verklighet som vi känner igen och kan ta på i motsats till alla intryck vi får genom media. Vår närmiljö, där vi lever, verkar och bor. Det som händer där berör oss mer än annat.

Ikväll när jag cyklade hem från en god vän i det lilla samhälle där jag bor så passerade jag ett lite dåligt upplyst avsnitt mellan centrum och ett bostadsområde. En sträcka på bara nåt hundratal meter. Visserligen upplyst men svagt.

Strax innan jag svänger in på den korta genomfarten blir jag tillfrågad av en äldre dam, också på cykel, om hon får slå följe med mig genom det mörkare partiet. Hon vågade inte cykla ensam.

Självklart fick hon det och i gengäld fick jag ta del av hennes gripande berättelse om att hon hellre cyklar en omväg på en halv km på upplyst gata än att ta genvägen på drygt 100 meter. Jag brukar inte vara ute så sent sa hon. Hennes rädsla var påtaglig. Kl 21 en ljus och vacker fredagskväll i sommarsverige.

Hon berättade också att hon alltid undviker att vara ute efter mörkrets inbrott då hon blivit skrämd och rädd för hur det blivit i samhället de senaste åren.
För några år sen cyklade jag alltid den här vägen sa hon, då var den inte ens upplyst, men nu vågar jag inte längre. Jag vågar inte heller gå ut i det närbelägna strövområdet med hunden där jag alltid gått förut om åren. Det händer så mycket nuförtiden och vad gör man om man möter någon.

Jag stannade och pratade en stund och blev tagen av den äldre kvinnans berättelse om hur hon pga sin rädsla får avstå enkla vardagshändelser som att gå ut med hunden eller cykla hem en ljus sommarkväll för att hon inte vågar av rädsla för möte med okända.

Hur många äldre människor, kvinnor och barn går omkring och känner det så här? Hur många är det som får en klump i magen av att passera eller ens riskera att möta ett gäng ungdomar eller en grupp mörkhyade män? Hur många är det som känner sig otrygga i mötet med en helt ny kultur och människor med helt andra värderingar än vi själva har.

Det är förmodligen väldigt många, långt många fler än vi kanske kan ana eller ens förstår. Människor som viker undan hellre än att ta risken att konfronteras med något okänt och skrämmande.

Jag läser om våld och andra mycket värre hemskheter dagligen men den gamla damen fick mig att tänka efter på, hur har vi det och hur mår vi egentligen i gamla trygga konungadömet Sverige 2019? Hur många människor går omkring och är rädda utan att våga tala om det? Hur många känner sig otrygga?

Jag och många med mig som växt upp i ett land där man vant sig vid att röra sig fritt, inte behöva känna sig rädd och otrygg och inte behöva se sig om över axeln börjar också komma till insikt om att tryggheten inte längre är vad den varit. Trygghet är inte längre något självklart. Inget man kan ta för givet. Inget man kan räkna med.

Jag är man och över 60, van att ta vara på mig själv och klara mig i olika situationer i livet men jag måste erkänna att jag ibland känner ett visst obehag när jag passerar ett ungdomsgäng med utländsk bakgrund i Sverige. Jag skärper mina sinnen och är på min vakt för vad som kan hända.
Jag säger med utländsk bakgrund för att jag sällan känner samma obehag med svenska ungdomar. Kanske för att man i arbetsledande ställning varit van att fräsa ifrån och markera vid behov.
Men bara det att man är på sin vakt. Den gamla uråldriga stenåldersgenen i en tar över. Ska jag fly eller slåss.
Tanken är ju egentligen absurd. Jag lever i ett modernt samhälle på 2000-talet! Hur tänker jag?

Det ska inte behöva vara så i ett modernt samhälle som Sverige kan man tycka, man ska inte behöva ha den känslan i en kultur som vår men tyvärr har vi öppnat vårt samhälle på vid gavel och släppt in otryggheten och en helt annan syn på hur ett modernt samhälle ska fungera. Vi har låtit helt andra värderingar fått fotfäste samtidigt som vi låtit våra egna gå förlorade.
Vi har låtit människor med en helt annan uppfattning om moral, etik och sunda värderingar trycka oss flera decennier tillbaka i tiden. Självklarheter för oss men som våra förfäder kämpat för med blod, svett och tårar för att få till stånd släpper vi nu taget om för att välkomna grupper som inte varken förstår, sympatiserar eller ens tolererar vårt levnadssätt.

Jag förstår inte! Jag kan bara inte förstå!

Det är, när man stannar upp en stund och reflekterar över det, helt häpnadsväckande. Hur tänkte dom? Dom som lät det ske, och fortfarande låter det ske. Hur kan man med sina sinnen i behåll stå upp och applådera en utveckling som är helt förödande för sitt samhälle, för sig själv och framförallt för sina barn? Ja barnen! Jag tänker på alla dessa kvinnor som försvarar den här utvecklingen. Vart f-n, ursäkta svordomen, tog modersgenen vägen?

Är svensken verkligen så lättledd och lättlurad att han/hon köper allt rakt över eller har vår regering blivit en hejare på desinformation, att förvränga, dölja och uppdikta i syfte att vilseleda och påverka oss i en önskad riktning för att få oss dit dom vill?

Och vad vill dom egentligen? Hur ser deras agenda ut? För mig är det ett självskadebeteende när man sågar av grenen man själv sitter på.

Jag förstå inte! Nu var vi där igen. Jag förstår inte!

Tyvärr tror jag att vi låtit det gå för långt för att kunna vrida klockan tillbaka. Skadan är redan skedd. Den är stor, brutal och omfattande och rädslan och otryggheten breder ut sig i samhället och växer sig starkare för var dag som går. Den äter oss inifrån och ut likt en parasit vi inte kan se eller ta på men vi vet att den finns där. Det är inte längre bara i storstädernas betong- och utanförskapsområden eller de folkrika citykärnorna som den fått fäste. Ingen kommer undan. Små samhällen, sovstäder och byar där lugnet härskat i alla år börjar också känna av otryggheten. Den kryper på oss sakta men säkert vare sig vi vill det eller ej och även bland dem som försvarade utvecklingen för bara 4 år sedan kan man idag se en klar oro och i många fall också ånger och ångest över vad man ställt till med. Hur dom mår kan man ju fundera över.

De som drabbas av rädslan och otryggheten blir pga densamma ofta mer och mer inbundna kan jag tycka. De sluter sig i sitt skal och lämnar inte gärna tryggheten i sina hem eller invanda områden om det inte är nödvändigt för att slippa konfronteras med den bittra, hårda, kalla och skrämmande verkligheten utanför. Många vill heller inte tala öppet om att man är rädd och osäker. Det är för många utlämnande och främmande att öppet visa sig svag och man väljer hellre tystnaden eller stoppar huvudet i sanden för att skydda sig.

Detta samtidigt som förövarna känner sig mer och mer trygga i sin maktutövning vare sig det är genom våld, hot eller kaxiga verbala utspel. Oftast i gäng för att ytterligare förstärka sin maktposition.
Dom får ju härja fritt utan större risk för påföljd då ordningsmakten i princip är osynlig eller frånvarande av annan orsak.
Skulle de mot förmodan bli påkomna är sannolikheten för påföljd ringa eller ingen.
Utan påföljd blir också eventuella anmälare lätta offer för hämndaktioner och ingen vågar längre protestera. Det blir en ond cirkel där vardagssvensken är förloraren. Du och jag.

Otryggheten, rädslan och bristen på framtidstro breder ut sig som en tung, mörk och våt filt över vårt samhälle och våra liv. Sakta men säkert kväver den oss alla och förmörkar våra sinnen då vi är alldeles för få som protesterar. Vi skulle behöva en samlande kraft. Någon som tar tag i oss och ruskar om oss ordentligt, någon som får ut oss på gatorna och säger: Nu är det nog! Hit men inte längre!

Och de andra då? Antingen ser dom inte sanningen, blundar för den eller väljer bort den. Eller så fattar dom bara inte? Kan det vara så illa? Det hoppas jag inte.
Grupptryck och socialt tryck i samhället gör att många av oss accepterar en situation som vi egentligen vet är helt fel men inte kan eller vågar ta sig ur. Det är en lömsk och farlig fälla för många.

Även många av sanningssägarna, rebellerna och de upproriska tappar med tiden ork och engagemang då man inte får gehör eller förståelse för sina åsikter. Det kostar kraft och ork att strida och för många kan det också innebära förlust av vänner, familj och arbete för att stå upp för en åsikt som Inte alla vill kännas vid.
Där är tiden en avgörande faktor och så länge inget händer som påverkar eller för saken framåt blir risken påtagligt större att det antingen rinner ut i sanden eller på sikt leder till ren konfrontation. Jag tror att det är där vi är snart. Det sistnämnda.

Tiden för det stora uppvaknandet som många pratar om och sätter sin förhoppning till, vare sig det är politiskt eller folkligt, är enligt min mening sannolikt redan passerad och jag ser i nuläget ingen självklar Messias som ska kunna ena folket, höja sin röst, få ut massorna på gatorna och ta oss ur den här mardrömmen. Jag kan idag inte se någon med ryggrad nog att axla den manteln.

Men medan vi tysta och tigande står och väntar på detta uppvaknande eller vår politiske Messias ankomst så får den gamla damen fortsätta cykla sin omväg, grannkvinnan får avstå sin jogging i motionsspåret, hundägaren får hoppa över skogspromenaden, kompisens dotter får bada hemma istället för i badhuset och grabben på hörnet får ta taxi hem på lördagskvällen istället för att gå.

Den ljusnande framtid är vår.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *