2819: Konstklimatet och klimatkonsten

Av | juli 18, 2019

Lucia Pietroiusti. Photo: Susannah Baker-Smith

Metoo förlorade snabbt stinget i konstvärlden. Det postkoloniala harvar på men har blivit en återkommande elegisk visa som man bör ha med utan att den längre kan bidra med något särskilt intressant. Det verkar som om Klimatet kan få lite uppgång. I varje fall är curatorn för Serpentine Galleries Lucia Pietroiusti optimistisk (artnet). Hon ligger bakom det prisvinnande litauiska bidraget på årets Venedigbiennal – en installation/performance med badstrand, badgäster och sånger om världens elände, inte minst klimatet. Optimismen om att konsten kan göra skillnad är en seg historia. Vi vet ju alltför väl att insatserna stannar vid symboliska markeringar för en begränsad publik. Konsten har dåliga förutsättningar ty antingen blir det alltför krångligt eller så blir det enkelspårig propaganda.

Den gamla devisen om vad konsten bör bidra med håller väl än: En ny rysning eller, som vi säkert kommer ihåg: Våld, grymhet och orättvisa.

Om man verkligen ville göra något borde man gå in för klimatförnekarna och driva det positivt. Det skulle ställa till med lite rabalder och just rabalder är det enda sättet för konsten att i någon liten mån nå utanför sina egna kretsar. Som det är nu har konstvärlden alltmer inriktat sig på att göra det rätta trots att all erfarenhet säger att konsten bör framhålla det som är fel (dvs. bryta med konventionerna) – för att det skall bli rätt.

Lars Vilks


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideelt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *