BARN-VÅLDTÄKT. Jag trodde vi hade förstått

Läser att den 22-åriga man som överföll och våldtog en minderårig flicka på väg till skolan nu dömts till sex år och sex månader. Jag tror i ibland att all kritik och frustration som reses varje gång en ny våldtäkt inträffat, särskilt då det handlar om barn gjort skillnad, men så är det inte. Sex år för att ha överfallit och våldtagit ett barn på väg till skolan innebär alltså att han om fyra år är fri och återigen har alla möjligheter att våldta fler barn. Vi har omoraliskt låga straff för den här sortens brott.

Den 22-årige våldtäktsmannen är medborgare i Thailand. Han har tidigare dömts för att ha sparkat en gravid kvinna i magen och onanerat framför en skola, vid våldtäktstillfället var han dessutom villkorligt frigiven. Berättar inte det här allt om den här mannen? Tror ni han kommer rehabiliteras och aldrig göra något liknande, efter fyra i fängelset? Knappats? 22-åringen har visserligen erkänt våldtäkten men han anser inte att den var grov. Då förstår ni hur illa ställt det är med den här mannen. Han våldtar ett barn och har inte förmågan att förstå vad det han har gjort. Och snart är han ute igen på våra gator och torg. En fråga som aldrig besvaras är: Varför utvisas inte mannen?

Det är i stort sett riskfritt att våldta i Sverige och för våldtäktsmännen är det straff som utdelas förmodligen värt det. De kan leva länge på sin maktutövning av barnet, kvinnan, pojken eller mannen. Det är en motbjudande tanke men ack så sann.

För den minderåriga flickan finns inget att göra. Hon måste lära sig leva med övergreppet. Det kommer för alltid påverka hennes liv. Det är just därför sex år och sex månader är ett slag i ansiktet. Men det är inte första gången motbjudande sexualbrott nära nog går ostraffat förbi och det lär inte vara det sista. Ibland undrar jag om vår rättsstat ens ser barn och kvinnor (och män/pojkar) som våldtas som medborgare i landet? Ofta får jag känslan att våldtäktsmannen har högre status.

Vår rättsstat ska ha ett mål. De ska hantera rättsskipning dels för att se till inte mobben ges utrymme att agera domare, dels skydda den svage mot den starke eftersom den svage aldrig kan skydda sig mot den starke, i synnerhet inte ett barn.

Nu har vi dessutom, på grund av metoo-rörelsen och en statsminister som inbillar sig att förbättrade villkor på arbetsmarknaden är lösningen på sexualbrotten, hamnat i ett väldigt konstigt läge. Å ena sidan ses sexualbrott som det värsta som kan hända där det går så långt att oskyldiga män anklagas och drivs mot döden eller samhällelig skam, å andra sidan betraktas det som något riskfritt att ägna sig åt. Det är därför Stefan Löfven pratar om LAS när sexualbrott kommer på tal. Det är därför aktivister öppet i våra sociala medier försvarar dem som våldtar. Det är därför en teaterdirektör valde att ta sitt liv när han oskyldigt anklagades för sexuella trakasserier. Det är därför vår media omvandlar våldtäktsmännen till offer för andra hemska omständigheter så att läsarna ska förstå varför de väljer att våldta. Och det är därför vi aldrig får läsa en nyhetsartikel som fokuserar på offret.

Visst, nu dömdes ändå mannen till sex år och sex månader, vart det slutligen landar återstår att se. Domen kommer sannolikt överklagas, om inte det, så har vi ju den så kallade straffrabatten. I praktiken ligger fortfarande sexualbrott, mot barn, kvinna eller man, utanför för vårt rättsystem där de drabbade inte skyddas tillräckligt.

Det är som om övergreppen liksom aldrig händer. De bara konstateras. Det har nu gått så långt att sexualbrott knappt diskuteras. Regeringen gör något krystat uttalande, inför någon ny lag – samtyckeslagen” som knappst kommer göra någon skillnad, framför allt inte för de barn som ändå kommer våldtas.

Det som har hänt är att de signaler som regeringen sänt ut genom att inte ta sexualbrotten på allvar, liksom allehanda aktivister och rörelser, är att det är helt i sin ordning för förövarna att fortsätta med det de gör. Att problemet med sexualbrott ligger hos den enskilda kvinnan, ja, till och med hos barnet som gick ensam till skolan. Det är kvinnorna som måste tänka på var de går, vad de har på sig, var de är, om de är tillräckligt nyktra eller inte. Och barnets föräldrar som måste förstå att de deras barn inte längre ensamma kan gå till och från skolan.

Stora delar av lagstiftning och rättssystem existerar i en aktivistisk bubbla helt avskiljt från övriga samhället. Jag undrar, när ska en kritisk granskning ske av vårt rättssystem? Är det inte hög tid nu? Tänk efter, står verkligen 22-åringen straff i proportion till barnets skräckupplevelse? En upplevelse hon kommer bära med sig resten av sitt liv.

https://mitti.se/nyheter/fangelse-valdtakt-flicka/…


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideelt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL:

En reaktion på “BARN-VÅLDTÄKT. Jag trodde vi hade förstått

  1. Robert Östman

    Det är läge att börja göra något på riktigt.. Att det daltas hit o dit och framförallt att det är synd om förövaren.
    Att media gör såna rubriker gör dom själva till förbrytare. Ingen brottsling ska beskydda!!
    Utvisa utlänningar som gör brott, eller har bara kommit för att leva på samhället.

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *