2837: När man så gärna vill

Av | 20 augusti, 2019

Konsten som politisk aktivism. Den har snurrat ett bra tag. En ständigt återkommande fråga är vilken uppgift den har. Tveklöst kan den uttrycka en sak: konstvärldens politiska position i symbolisk form. Detta näraliggande är den terapeutiska funktionen att konstnärerna vill visa att de är moraliskt rättfärdiga och i denna gestalt inhämta några applåder från likasinnade i konstvärlden.

Konsten som politisk aktivism är redan erövrad som en del av konstbegreppet, det låter sig göras. Hur skall man då göra något intressant? Det skulle vara en oväntad politisk aktivism men sådant är otänkbart eftersom det skulle kollidera med den moraliska överlägsenhet man är mån om att visa.

Än värre blir det när Statens Konstråd ställer sig i spetsen för sådan verksamhet. I Stockholm har konstnärskollektivet Mycket uppfört en kub, ”Kämpaoke”. Publiken är välkommen att skriva banderoller. Utgångspunkten är olika kamper, dvs. rättvisekamper. Det är inte svårt att förstå vilket slags rättvisa som gäller i detta läger.

Så uttunnat och förutsägbart kan det bli när en dylik konstnärlig verksamhet institutionaliseras. Salongsradikal med andra ord. Jag vill inte påstå att all institutionell konst blir något att ställa på kitschhyllan. Att något är godtagbart och rumsrent betyder inte att det skulle vara ointressant. Bra konstverk lever genom sin mångtydighet, underfundighet och estetik. Men når sådana element är frånvarande kan det bli lite pinsamt. (DN)

Lars Vilks


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideelt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *