SOCIALDEMOKRATERNA OCH SANNINGEN: Socialdemokraternas hemliga koncentrationsläger

Av | augusti 23, 2019

“Tanken var att vi aldrig skulle få veta!”

Vad många -alltför många- inte vet än idag är att det fanns 14 hemliga slutna hårdbevakade koncentrationsläger i socialdemokraternas Sverige under 40-talet där människor placerades utan domstol och tidsbestämda straff. Dessa  slutna och hemliga koncentrationsläger har hållits hemliga för allmänheten fram till nu.

Vad som varit ännu mer dolt för allmänheten och strängt hemligstämplat är det faktum att det var den socialdemokratiske partiledaren och statsministern Tage Erlander som var högste chef för dessa 14 hemliga svenska koncentrationsläger!

Det var aldrig meningen att allmänheten skulle få veta något. I största hemlighet drev den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen under ledning av statsminister Per Albin Hansson (s) koncentrationslägren för politiska fångar i Sverige under 1940-talet. Flera av lägren fanns kvar och nya inrättades även efter krigsslutet 1945, när socialdemokraterna hade återtagit hela regeringsmakten. Det sista lägret stängde först 1948, tre år efter krigsslutet!

Sammanlagt satt över 3 000 människor i de svenska koncentrationslägren som frihetsberövade utan rättegång och utan att veta vad de anklagades för. Fängslandet behövde inte motiveras och kunde heller aldrig överklagas. De hölls inspärrade på obestämd tid i läger som kringgärdades av 2,5 meter höga taggtrådsstängsel och som bevakades av beväpnade vakter med hundar. Vissa läger hade även strålkastare som hjälpte vakterna nattetid.

Lägren har varit hemligstämplade i 50 år och deras existens är fortfarande till stor del dold under en röd mörkläggningsfilt. De flesta av byggnaderna är idag rivna, spåren utplånade och offentliga handlingar och lägerarkiv är hårt gallrade. När nazisterna föll i Tyskland hann de inte sopa igen alla spår efter sina illdåd, de hade bara timmar, eller dagar, på sig men socialdemokraterna i Sverige hade 50 år på sig att sopa igen alla spår. Inte konstigt det mesta idag är sopat under mattan och något tex Stefan Löfven aldrig talar öppet om när det gäller sitt ”anständiga” partis historia. Lägren har fram till för några år sedan varit hemligstämplade för det svenska folket av gamla Socialdemokratiska regeringar och än idag inget som det står något om i de svenska skolelevernas historieböcker. De svenska koncentrationslägren ska förnekas och glömmas genom total tystnad.

1944 utsågs Tage Erlander till biträdande socialminister och 1945 till ecklesiastikminister. Året därpå skulle han komma att utses till statsminister efter Per Albin Hanssons hastiga bortgång. Uppdraget att svara för koncentrationslägren utförde han i nära samarbete med socialministrarna Gustav Möller och Karl Johan Höjer, tillförordnad generaldirektör för socialstyrelsen 1939-46 och bror till en av Erlanders gamla studiekamrater.

Tage Erlander sägs ha varit en iskall pragmatiker som bl.a. avskedat en lägerchef som han ansett varit ”för vek” mot fångarna.

Lägren är en skamfläck i Sveriges historia, och de ansvariga har aldrig ställts till svars. I sina memoarer, publicerade i sex volymer 1972-82, nämner Tage Erlander inte med ett enda ord sin roll som högste ansvarige tjänsteman för de slutna lägren på de 215 sidor som handlar om hans arbete under krigstiden. Han förbigår helt den centrala roll han själv hade i utformningen och driften av lägersystemet. Genom fakta som han själv förteg men som har kommit fram långt efter hans död framstår han som något helt annat än den folkkäre statsminister som berättade Värmlandshistorier i Hylands hörna 1962 och satt på sin post under en rekordlång period av 23 år.

Det har inte gått att fastställa exakt från vem eller varifrån initiativet kom, men högste ansvarige politiker för lägerverksamheten blev Gustav Möller (S), en av veteranerna inom arbetarrörelsen som i egenskap av socialminister och ansvarig för flyktingpolitiken hade drivit en ytterst restriktiv linje under hela 1930-talet. Tyska judar som flydde Hitlerregimen kunde enligt svensk lag inte åberopa några politiska asylskäl för att få stanna i Sverige.

Efter den tyska ockupationen av grannländerna Norge och Danmark i april 1940 steg regeringens rädsla till skräck och panik. Vid den här tiden rådde dessutom i flera länder en utbredd syn på koncentrationsläger som ett bra och nyttigt verktyg i den politiska verktygslådan.

I den så kallade Tillsynskungörelsen, daterad den 1 september 1939 (samma dag som nazisterna invaderade Polen) beslutade Socialdemokraterna (och Bondeförbundet) att införa ”särskild tillsyn över utlänningar”. Ett halvår senare, den 25 februari 1940, tog man nästa steg och beslutade om möjlighet att ”omhändertaga utlänningar i förläggning”, det vill säga utan rättegång låsa in dem i särskilda läger. Beslutet om de hemliga koncentrationslägren hade alltså tagits av den socialdemokratiskt ledda samlingsregering som styrde Sverige under krigsåren 1939-45. Bara en månad senare var Sveriges två första hemliga koncentrationsläger ett faktum!

  “Lägren har varit hemligstämplade i 50 år och deras existens är fortfarande till stor del dold under en röd mörkläggningsfilt”

Dessa två första slutna hemliga koncentrationsläger inrättades i Långmora  och i Smedsbo, båda i Dalarna,  i mars 1940. “Långmora & Smedsbo” blev därefter ett begrepp när man än idag pratar om svenska koncentrationsläger. De var varken störst eller hade strängast disciplin, men de var Sveriges första koncentrationsläger. De skulle snart få ytterligare 12 lika hemliga efterföljare…

Varje läger hade en föreståndare som tillsattes på politiska grunder.

Exakt hur rekryteringen gick till är höljt i dunkel. I socialstyrelsens arkiv finns

bara uppgifter om personer vilkas namn börjar på A till och med S. Övriga är

utrensade.

Lägrens viktigaste funktion var, precis som med alla former av

frihetsberövande, att avskräcka och isolera. I Sverige placerades

koncentrationslägren i glest befolkade skogs- och jordbruksbygder med

minimala möjligheter för fångarna att ta sig därifrån. S-regeringen ville

dessutom undvika att allmänheten och media fick kännedom om lägren och

att det skulle uppstå debatt om deras existens. Av de 14 hemliga

koncentrationsläger som fanns i Sverige var två placerade i norra Sverige,

två i södra Sverige och tio centralt placerade i mellersta Sverige. Anledningen

att dessa tio läger fanns nära varandra rent geografiskt var att många av

koncentrationslägerfångarna kom via Norge och när ett läger blev fullt

behövde man bygga fler i dess närhet.

Det fanns två typer av läger:

1- Koncentrationsläger som inhystes i redan befintliga byggnader såsom

stora herrgårdar eller fallfärdiga slott som låg avsides från allmänheten.

Exempelvis lägren i Långmora, Smedsbo, Sunnerstaholm och Axmar.

2- Koncentrationsläger som i största hemlighet uppfördes just för ändamålet som stora inhägnade barackläger lång ut i glestbefolkade områden. Exempelvis lägren i Rengsjö, Ingels, Kusfors och Vägershult.

Sveriges sydligaste läger och det enda läger enbart för kvinnor, det i skånska Tjörnarp, var dock ett undantag när det gällde att ligga utanför tätbebyggda områden.

Socialdemokraterna ville till varje pris undvika benämningen “koncentrationsläger” som kunde ge obehagliga associationer. Man ville istället använda den skönmålande benämningen ”interneringsläger”.  Koncentrationsläger var dock en term som användes i den dåvarande svenska samhällsdebatten. Ett koncentrationsläger är nämligen en plats dit man förs på grund av vad man är, – inte vad man gjort!

Enligt Nationalencyklopedin präglas koncentrationsläger av “slavarbete”, “grymma bestraffningar” och ”olidliga levnadsförhållanden” men de ska aldrig förknippas med Nazitysklands utrotningsläger, men koncentrationsläger var i praktiken vad de var. De första koncentrationslägren i själva Tyskland upprättades inte heller av nazisterna utan av den socialdemokratiska regering som redan 1923 internerade tusentals militanta kommunister i så kallade Schutzhaft, skyddshäkten. Något att tänka på…

     “I dag är spåren nästan helt utplånade, ytterst få spår och lämningar finns idag på de hemska platser där koncentrationslägren fanns.

Vem som skulle interneras i de svenska koncentrationslägren avgjordes godtyckligt och nyckfullt från fall till fall. Något fastställt regelverk fanns inte och domen gick inte att överklaga. Fångarna hölls inspärrade på obestämd tid utan rättegång eller dom och de behandlades illa och strängt. Alla läger var inhägnade med höga stängsel och vakthållningen sköttes av beväpnade vakter med hundar. Fångarna tvingades bära särskilda fångkläder och underkasta sig ett strikt reglemente med dagsrutiner som började med väckning och uppstigning klockan 7:15. De skickades på hårt skogs- eller vägarbete, deras pengar beslagtogs och all post censurerades.

Fångarna i de svenska koncentrationslägren var till exempel anti-nazister, kommunister, utlänningar och tyska desertörer som tvingades till mycket hårt straffarbete och övervakades av beväpnade vakter. Först fängslades kommunister och antinazister under tiden Sverige stod på Hitlers sida i kriget men när krigslyckan vände för vännen Hitler frigavs kommunister och antinazister alltmer och istället började man i högre grad fängsla nazister och antikommunister när man insåg att den kommunistiska diktatorn Josef Stalin istället skulle bli en av krigets segerherrar.

Försök till rymning och andra brott mot reglerna bestraffades hårt, först med en varning, sedan inlåsning i två månader. Det kallades ”tagande i förvar”. Riksdagens revisorer krävde en förlängning av maximistraffet, eftersom ”det i många fall visat sig icke hava åsyftad verkan”. Vad som verkligen hände innanför den hårt bevakande taggtråden vet vi mycket lite om idag, som sagt; det mesta hann den socialdemokratiska regeringen förstöra. Soldater och vakter men även andra som arbetade vid koncentrationslägren vittnar om att misshandel och tortyr ofta förekom. Slag med påkar eller gevär var vanligt. Man gav inte fångarna mat så de inte skulle få kraft att göra motstånd eller att man låste in dem i oisolerade celler mitt i vintern tills de nästan frös ihjäl. Vissa har i efterhand hävdat med bestämdhet att de bevittnade hur fångar avrättats. Vi vet att flertal mord inträffade i lägren, framförallt i de som drevs under rysk regi. En lägerfånge som förflyttats från ett tyskt koncentrationsläger till ett svenskt dito vittnade om att det inte var någon större skillnad på hur omänskligt fångarna behandlades i de svenska lägren.

En man som arbetade som vakt vid ett läger på Ränneslätt strax utanför Eksjö avslöjade på 1980-talet hur han såg en grupp officerare och soldater på sex personer sent en kväll släpa ut två tyska fångar i snön där de först misshandlades och sedan sköts med pistol. Efter avrättningen gick de tre officerarna tillbaka in i baracken medan de tre soldaterna beordrades att släpa upp liken på en traktorvagn som de sedan körde iväg i riktning norrut från lägret. Senare fick mannen höra att de två avrättade hade vägrat bli utlämnade till Baltikum och börjat bråka. Mannen hade inte vågat berätta för någon vad han sett och under alla år senare skämts att han inte hade vågat berätta. När han låg inför slutet ville han berätta för sina anhöriga vad han bevittnat. Händelsen ska ha ägt rum i januari eller februari 1945.

 “Soldater och vakter som arbetade vid koncentrationslägren vittnar att misshandel och tortyr ofta förekom”

Mot slutet av kriget ökade antalet tyska desertörer som flydde till Sverige och internerades i läger. Det hårdaste av lägren låg i Rengsjö utanför Bollnäs, kringgärdades av ett 2,4 meter högt taggtrådsstängsel och patrullerades av sju uniformerade och beväpnade vaktkonstaplar. Här placerades ”observationsfall” från Norge och Danmark som inte kunde avvisas eftersom deras hemländer var ockuperade av nazisterna. Internerna sattes i hårt kroppsarbete, bland annat stenbrytning.

Efter en rymning 1944 infördes nattliga visitationer. En gång i timmen lyste vakterna antingen internerna i ögonen med ficklampor, eller också tändes belysningen i hela logementet. Internerna övervakades också när de åt. Som bestraffning utmättes bland annat minskade matransoner ner till miniminivå.

I småländska Vägershult rymde några men de kom tillbaka, man hade helt enkelt ingenstans att fly till, och det var ändå bättre bo i en usel barack med lite mat än ute i skogen med miljoner mygg och knott, utan mat…

Lägerverksamheten fortsatte även efter krigsslutet 1945, och två nya läger byggdes, därav ett för enbart kvinnor. De sista lägren avvecklades inte förrän 1948, alltså tre år efter krigsslutet!

Kvinnor som haft samröre med den tyska ockupationsmakten i sina hemländer utgjorde också ett problem, ansåg regeringen, liksom arbetsovilliga och “lösaktiga” kvinnor. För de här kategorierna inrättade socialstyrelsen ett läger i skånska Tjörnarp, som även det var inhägnat av ett över två meter högt taggtrådsstängsel. Skälen till att kvinnorna internerades var diffusa och godtyckliga, och blandningen av kvinnor med vitt skilda bakgrunder bäddade för svåra konflikter. I Tjörnarpslägret blandades kvinnor som hade goda skäl att hata varandra; överlevande från de nazistiska koncentrationslägren, både judinnor och icke-judinnor, och norska kvinnor som haft förhållanden med soldater i de tyska ockupationsstyrkorna och hade flytt till Sverige i samband med Tysklands kapitulation 1945.

Ortsbefolkningen var förbjuden att komma i närheten av kvinnolägret. Det avvecklades – inte för att myndigheterna plötsligt ifrågasatte det olämpliga i att spärra in kvinnor i läger av moraliska skäl, utan på grund av den lockelse som de kvinnliga internerna ansågs utgöra för Tjörnarps manliga befolkning. Kvinnorna i Tjörnarp menade att lägret var ”ett hot mot deras äktenskap” och lyckades få kyrkoherden i församlingen att skriva till utlänningskommissionen för att få lägret avvecklat eller flyttat. Oron för den äktenskapliga lyckan i Tjörnarp tog skruv. Lägret stängdes den 27 juni 1946 med bara en dags varsel….

Förutom dessa 14 mycket hemliga och helt slutna koncentrationsläger varav 13 långt ute i den svenska ödemarken som drevs av socialstyrelsen fanns ytterligare 28 interneringsläger för krigsfångar under kriget. Dessa läger drevs direkt av krigsmakten och var helt avskilda från de övriga 14. De militära interneringslägren hyste utländsk militärpersonal som av en eller annan anledning hamnat på svenskt territorium, tex nödlandade bombplansbesättningar eller retirerade förband. Mest kända är kanske de sju ryska läger i Sverige som hyste militärflyktingar efter krigsslutet och som med våld utrymdes med den så kallade baltutlämningen i slutet av 1945. Dessa ryssläger var i praktiken sovjetiska territorium.

“Lägerverksamheten fortsatte även efter krigsslutet 1945, och två nya läger byggdes, därav ett för kvinnor”

Idag finns ytterst få spår och lämningar kvar på de hemska platser där koncentrationslägren en gång fanns. och spåren av lägren är nästan helt utplånade. När historikern Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg letar lämningar är det en del av arbetet med boken ”Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga”, den första och hittills enda breda historiska och journalistiska kartläggning av lägren som har gjorts. Lämningarna av en statshemlighet är ordentligt bortsopade.

”-Sekretessen fungerade. Enskilda svenskars minnen av internerna, lägren och de som drivit dem bleknade snabbt. Rösterna från de människor som direkt hade att göra med lägren har i de flesta fall tystnat” skriver Tobias Berglund och Niclas Sennerteg i bokens förord.

Några av de redan existerade byggnaderna som användes som koncentrationsläger finns kvar än idag men är i privat ägo. Av de barackläger som fanns finns bara någon enstaka husgrund kvar som i Ingelslägret. I t.ex Vägershult finns vid rastplatsen Sandsjön bara en kortfattad informationsskylt uppsatt av kommunen som lite diffust och vagt talar om att ett “flyktingläger” under kriget fanns i området. Allt som minner om lägret i dag är en minnesstaty vid rastplatsens östra ände. Inte ens i boken “Vägershult : en disciplinförläggning för flyktingar i Sverige under andra världskriget” finns en exakt beskrivning av lägrets geografiska position.

Ju mer som kommer fram om socialdemokraternas brunsmetiga historia, desto fler blir lössen i den röda fanan. Inget annat parti i Sveriges historia har haft ett så ingående samarbete med nazismen som Socialisterna. Ett parti som idag står och anklagar andra partier för sin egen historia. Om statsminister Stefan Löfvens bildningsiver oväntat skulle komma att utsträcka sig till att ta del av den information som finns om den socialdemokratiska historien kan vi kanske vänta oss att han i fortsättningen iakttar viss återhållsamhet med att beskylla andra partier för att ha ”nazistiska rötter”.

Socialdemokraterna är allt annat än ett ”anständigt” parti. Vi kommer alltid fortsätta granska och berätta sanningen om Sveriges mest oanständiga parti. Svenska folket har rätt att få veta sanningen!

De 14 hemliga koncentrationslägren i Sverige under Socialdemokraternas ledning:

Långmora, Dalarna. (1940-1945)

Smedsbo, Dalarna. (1940-1945)

Rengsjö, Hälsingland. (1942–1945)

Vägershult, Uppvidinge, Kronoberg. (1942–1945)

Ingels, Dalarna. (1942-1946)

Säter, Dalarna. (1943–1946)

Sunnerstaholm, Hälsingland. (1943–1946)

Ede, Hälsingland. (1943–1948)

Florsberg, Hälsingland. (1943–1948)

Hälsingmo, Hälsingland. (1943–1948)

Sörbyn, Västerbotten. (1944–1945)

Kusfors, Västerbotten. (1944–1945)

Axmar, Gästrikland. (1945)

Tjörnarp, Höör, Skåne. (1945–1946)

Förutom dessa 14 koncentrationsläger fanns ytterligare 28 läger för internering av krigsfångar som drevs av försvarsmakten:

Storsien, Kalix. (1939-1940)

Naartijärvi, Luleå. (1939-1940)

Öxnered, Vänersborg. (1941-42)

Grytan, Östersund.

Vindeln, Västerbotten. (1943)

Kovaksberg , Västerbotten. (1943)

Stensele, Västerbotten. (1943)

Lövnäsvallen, Sveg.

Ränneslätt, Eksjö

Bökeberg, Ystad

Backamo, Uddevalla

Grunnebo, Uddevalla

Lagerlingen, Havdhem, Gotland

Rinkaby, Kristianstad

Gälltofta, Kristianstad.

Loka Brunn, Örebro län.

Sjöbo, Skåne

Stigamodal, Jönköping (dansk regi)

Baggå, Västmanland (rysk regi)

Baggbron, Västmanland (rysk regi)

Krampen, Västmanland (rysk regi)

Aborrtjärn, Dalarna (rysk regi)

Storvreta, Uppsala (rysk regi)

Lisma, Huddinge (rysk regi)

Byringe, Strängnäs (rysk regi)

Bercut (Logementfartyg, Stockholms södra skärgård)

Lagerbielke (Logementfartyg, Stockholms södra skärgård)

Vesterbotten (Logementfartyg, Stockholms södra skärgård)

Fångvårdsanstalter som  internerade långtidsfängslade utlänningar:

Falun

Vänersborg

Kalmar

Det fanns även en mängd flyktingförläggningar och uppsamlingsläger bl.a: 

Söderby, Lovön, Ekerö (1943-1945)

Grubbnäsudden

Kukkasjärvi

Hagaström

Ödevata, Kalmar

Har Du mer information om dessa läger? Bilder, länkar, anekdoter, berättelser etc – kontakta oss!

// Blenda W Thor.

Källa:

”Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga”  (2008) av Tobias Berglund, Niclas Sennerteg.

“Svarttjärn/ Ingels – ett svenskt koncentrationsläger” (2012) av Christer Hammare.

“Prästnäset – Sunnerstaholmslägret 1943-1946 (2010) av Rengsjö/Bollnäs församling.

“Vägershult : en disciplinförläggning för flyktingar i Sverige under andra världskriget” (2004) av Jesper Johansson.

”Interneringsläger 1945” (1963) av Gunnar Smedmark.

”Internerad i norra Sverige- Krigsmaktens och Utlänningskommissionens interneringsläger i Norr- och Västerbotten” (2002) av Siv Rehn

”Krampen – ett interneringsläger från 1940-talet” (2006) av Anna Lihammer

“Krampen- ryssläger i Sverige under andra världskriget” (2008) av Hans Lundgren

”Att röka på förbjuden plats kostar en månads fickpengar – svenska interneringsläger under andra världskriget” (1984) av Jörg Lindner.

“Smedsbo” (2012) Susanne Grahn (länk)

Originalartikeln


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideelt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *