Tomas Brandberg om Greta, klimatet, vetenskap och politik

Av | september 23, 2019

Ännu en gång ser jag Greta Thunberg med uppfordrande min på en stor dagstidnings förstasida. ”Lyssna inte på mig, lyssna på forskarna”, ska hon ha sagt när hon nyligen adresserade amerikanska kongressen. Hur hon nu hamnade där.

Jag tillhör dem som vet en del om både vetenskap och politik. Och min fråga är – vilken forskare ska vi lyssna på? Jag jobbade ju med forskare under ca 15 år (och tillhörde deras skara åtminstone de sista fem åren) och det är faktiskt inte (!) en typ av människor jag skulle vilja lyfta upp som någon sorts härskande klass som ska bestämma över alla andra.

En del forskare är kloka, ja, många är sympatiska, absolut, men som regel smala i sitt kunnande och ofta fokuserade på att skaffa ekonomiska medel till sin forskning. Utslagningen är rent darwinistisk, den som inte skrapar ihop anslag får avsluta sin karriär. Det innebär kanske inte att man ljuger eller friserar sina resultat, men man kan lyfta fram det som behagar uppdragsgivaren och tona ned det som uppdragsgivaren skulle ogilla.

Sen har jag aldrig lagt märke till att just forskare skulle vara särskilt duktiga på politik. En forskare kan till exempel inte svara på vad som är ett optimalt skattetryck, ja en nationalekonom skulle möjligen ha en välgrundad åsikt. Men frågan inställer sig – optimalt för vad?

”För att rädda klimatet” säger någon då. Ja alltså, om det handlar om att minimera utsläppen av koldioxid inom Sveriges gränser så höjer man förstås koldioxidskatten till en miljon kronor per utsläppt kilo koldioxid. Det skulle stoppa (den lagliga) oljeimporten, frysa Sverige till is och troligen få en stor del av befolkningen att flytta, detta utan att världens klimat skulle påverkas. Men det är inte en typ av beslut som varken aktivister eller nationalekonomer bör fatta åt oss, det ska underkastas debatt och en demokratisk process. Förstås.

Forskarna är inte särskilt eniga om hur sambandet mellan koldioxid och temperatur ska hanteras rent politiskt, det finns många åsikter där. En aktuell nobelprisvinnare (eller vinnare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne) William D. Nordhaus tonar ned de ekonomiska kostnaderna för global uppvärmning. Han är just nationalekonom, för övrigt.

Är det den forskaren vi ska lyssna till? Fast vi vet ju att en nobelpristagare bara duger om han eller hon levererar ”rätt” budskap. Fast till och med då, vad ÄR rätt budskap i en politisk kontext?

Inom några veckor ska Sveriges riksdag besluta om en budget för 2020. Kan inte ”forskarna” tala om vilken budget som är bäst, eller lägga en egen budget?

Nej, det kan de inte. Det är inte deras kompetensområde och vi hamnar ändå garanterat i problematiken exakt vilken forskare det är som gäller. Därför har vi representativ demokrati, med alla dess fel och brister. Forskare kan konsulteras, vilket också sker, men ska inte tillåtas trumfa den demokratiska processen. Förstås.

(Det räckte ju förresten med att ställa en enda praktisk-politisk fråga till Gretas entourage så blev det kortslutning. “Hur ställer ni er till kärnkraft?” Efter viss betänketid blev svaret ”vi har ändå inte tid” – ett uppenbart kasst svar med tanke på att de stora temperaturökningarna enligt IPCC förväntas om flera decennier. Och hallå där borta, ni kan lägga ner det där med snabbjärnväg till 2040, ”vi har ändå inte tid” …)


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideelt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *