Miljötombola med utsläppsrätter

Av | oktober 13, 2019

Sedan 2005 har ett stort byråkratiskt system byggts i inom EU och EES. Industriföretag med särskilda miljörisker måste ansöka om rätt att släppa ut CO2.  I Sverige omfattas c:a 750 bolag. Ansökan sker hos Naturvårdsverket. Till begäran ska fogas beräkningar av hur stora utsläppen av CO2  beräknas bli i ton på årsbasis. Med dessa beräkningar som grund ges företagen en utsläppsrätt per ton enligt Naturvårdsverkets beslut. Priset på en rättighet (per ton CO2) ligger idag kring 280 kronor. Men 43 % av bolagen ges gratis tilldelning, pga av de anses konkurrensutsatta och riskerar att flytta verksamheten ur EU.  Antalet rätter per bolag registreras. Ett företag kan spara eller sälja outnyttjade rättigheter vidare. 

Systemet bygger på en god tanke att förorening ska kosta och miljöomtanke löna sig. För att det ska fungera förutsätts  att nationer, myndigheter och företag agerar helt lojalt. En finess är alltså att en utsläppsrätt normalt kostar pengar. En annan att företagen beräknas minska utsläppen enligt sin ansökan, för att på så vi kunna sälja outnyttjade rätter på en börsliknande marknad (i så fall släpper köparen ut CO2). Regelsystemet är ytterst komplicerat enligt EU:s vanliga modell för direktverkande reglering. För att försöka tvinga företagen att uppge korrekta miljödata finns ett antal påföljder i form av straff, avgifter mm. 

Systemet bygger alltså på ett traditionellt marknadstänk i kombination med en omfattande byråkrati. Vad denna administration kostar är svårt att svara på. Sak samma ifall kostnaderna täcks av pengar från de företag som tvingas betala och inte får gratis tilldelning. Mängden svenska myndigheter som är inblandade – förutom Naturvårdsverket –  förskräcker nämligen. En säker vinnare finns åtminstone i dagens system och det är den svenska byråkratin. 

Intressant nog är det högst oklart om systemet med utsläppsrätter fått någon begränsande effekt på utsläppen av CO2. Naturvårdsverket signalerar osäkerhet, men tror på en opreciserad minskning. Ett stort problem i sammanhanget är som jag ser det att antalet i verkligheten utsläppta ton är omöjligt att bestämma på annat vis än att lita på företagens egna rapporter. De 43 % som får gratis tilldelning har faktisk möjlighet att räkna CO2-ton så att de kan sälja sina tilldelade rättigheter. Och övriga företag, som alltså måste köpa rättigheter, har samma incitament att kreativt bokföra sina utsläpp för att betala mindre.  

Lockelsen att fuska i kombination med myndigheternas begränsande möjligheter att kontrollera ser jag som ytterst oroväckande. Olusten ökar i och med att systemet är EU-gemensamt och att kulturen för ruffel och båg som bekant varierar starkt inom Europa. Vidare finns det kraftiga nationella intressen att vid kontroll och tilldelning gynna den egna nationens bolag. Så vem vet egentligen hur många ton CO2 företaget X släpper ut i verkligheten? Och vem vet, som framgått, om systemet faktiskt fungerar för en minskning av CO2?

I skrivande stund finns risker för att ett världsomfattande system med utsläppsrätter kommer att byggas i FN:s regi i framtiden. Med tanke på att EU:s system redan idag haltar ser jag ännu ett orosmoment med FN i spetsen för ett världsomspännande hantering av utsläppsrätter. Ett sådant system kommer att drivas utan gratis tilldelning av rätter att släppa ut CO2. I  pipelinen ligger rejält höjda priser på varje utsläppsrätt.  Innebörden är att företag från nationer som tvingar sina bolag att ansluta sig till FN:s framtida betal- och handelssystem riskerar hård konkurrens från bolag från nationer utanför, dvs företag från nationer som vägrar tvinga sina bolag betala för CO2-utsläpp. I och med att exv USA, Kina och Indien antagligen väljer att stå utanför blir följden en hård beskattning av länder som hyllar FN och dess mångförgrenade verksamhet. Och FN:s byråkrati är knappast känd för att vara effektiv eller billig! Scenariot rymmer ett stort ekonomiskt hot mot det svenska näringslivet. 

Redan idag kostar EU:s utsläppssystem företagen totalt många miljarder årligen. Och om samtalen om en FN-utvidgning förverkligas kommer en koloss för miljöhandel att skapas. Det blir en gigantisk affärsrörelse som omsätter många, många miljarder.  Och vilka risker finns inte för fastlåsningar i en sådan lösning, som kommer att vara en lukrativ källa till försörjning av hundratals byråkrater  samt för inkomster till ägare av utsläppsrätter (som kanske förvärvats via falska uppgifter). Ett affärsmonster verkar vara under uppsegling. Riskerna är enligt min mening stora att ett FN-system blir en hydra som till råga på allt inte får märkbar effekt på CO2-utsläppen. Väl på plats kommer starka politiska platser i FN och nationellt att verka för systemet fortbestånd. Detta lär oss historien dystert nog. 

Enligt min åsikt är det politiska och byråkratiska valet av betalning för utsläpp av CO2 en dålig lösning. Därför måste det till mer enkla  och effektiva lösningar.  Sådana som bygger på kontrollerbara regler för att pressa ned CO2 och inte dagens otransparenta sätt att betala för ton som påstås ha släppts ut. Jag anser därför att det är bättre att satsa pengar på forskning om billig och  CO2-renare elektricitet. Dvs el som direkt kan ersätta företagens förbränning av olja, gas och biomassa.  Ett viktigt fundament blir här en ny generation kärnkraft – vid sidan förstås av hoppfull vind-, sol-, vatten- och vågenergi.

Det finns ännu ett gott argument för att sluta med utsläppsrätternas tombola. I medierna sprids enbart FN:s syn på uppvärmningen, dvs att den beror på utsläpp av CO2. Att en ökad halt till CO2 bidrar till värme tror jag får anses som klart. Men de stora värmeförändringarna (och alltså även avsmältningen av is) kan sammanhänga med återkommande skiftningar i solens strålning. Flera etablerade forskare säger detta. Men deras röster hörs inte genom det politiskt korrekta FN-svallet om att CO2 är främsta orsaken. Det är beklagligt att en sansad diskussion inte tillåts. Men om det är solen som är främsta orsaken talar mycket för en skrotning av fokus på utsläppsrätter. Bättre är en intensiv satsning på kärnkraft och annan god el. Tyvärr riskerar FN och den politiska eliten i Sverige och EU att agera bromskloss. Med stora affärsintressen bakom ett tombola med utsläppshandel talar mycket för att man inte vill lyssna på förnuftiga nya sakargument. 

Enligt min mening bör Sverige och EU verka för en mer transparent och jordnära miljöpolitik, i väntan på en försörjning av industri och bilar med el som inte baseras på CO2. Märk att utsläppshandeln i USA sedan gammalt inte tar tar sikte på CO2, utan på kvicksilver och kväve som ger upphov till ”acid rain”. Det finns en lång rad skadliga kemikalier i jordbruk och livsmedel att bekämpa i vår närhet. Enbart en övergång från emballage i plast till nedbrytbara material är ett handfast problem att lösa. Trist nog har många verklighetsnära miljöprojekt hamnat i skuggan av den stora och ineffektiva satsningen på utsläppsrätter.  

Torsten Sandström, professor em i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideelt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *