2892: Samtalsfaran

Av | november 23, 2019

Att ha olika åsikter kan vara problematiskt och särskilt i sådana fall när det finns någon officiellt rekommenderad åsikt som inte bör ifrågasättas. Det känner man igen sedan länge. På senare tid har detta ändrats en del och initiativtagare till öppna samtal har t ex tagits av Stina Oscarson och Navid Modiri. Intresset har varit stort och rädslan för att det skulle ställa till med svåra störningar i samhällsapparaten har visat sig obefogad. Inte märkligt att SvT tar upp tråden.

Petter Larsson håller fast vid rädslan för samtal och anför ett lite besynnerligt exempel som tydligen skall vara vägledande för hur illa det kan bli (Aftonbladet). Ser man på de diskussioner som SvT har haft ”Bilbehov och bensinpris”, ”Kött och klimat” förefaller det inte särskilt hårresande.

Larsson menar: ”Det är en farlig idé, särskilt när den som nu initieras ovanifrån, som faktiskt tangerar den högerradikala drömmen om att ena ett splittrat folk i en politisk harmoni, där konflikter och åsiktspluralism undertrycks.”

Vad jag kan förstå hämtar Larsson sin ideologiska ståndpunkt från den något bedagade postmodernismen: ”Politik handlar inte om att komma överens om bästa tekniska lösningar på problem vi redan är ense om. Vilka problem vi ser och hur de och deras lösningar formuleras är alltid en fråga om makt. Politik handlar om konflikt mellan olika grupper som kämpar om sådan makt. Dessa grupper är aldrig naturgivna, utan formeras (eller formeras inte) kring de konfliktlinjer som faktiskt finns i samhället: rasister mot antirasister, miljökämpar mot tillväxtivrare, arbetare mot kapitalister.”

Det där med makt kommer från Nietzsche och övertogs med tacksamhet av Foucault och Lyotard. Det är klart att det mesta kan ses som en maktkamp men det räcker inte att komma med det, den förklaringen biter sig själv i svansen. Det finns fler motiv t ex att man tycker att något är bättre än något annat. När Larsson skriver sin artikel menar han nog inte att han för en maktkamp utan att han har en god åsikt. I postmodernismen vände man sig gärna till extrema exempel (allting är möjligt) och det har som vi såg ovan också Larsson utnyttjat. Till den postmoderna diskursen hörde också att peka ut upplysningstraditionen och modernismen vars ledande gestalt är företrädaren för Frankfurtskolan Jürgen Habermas.

”Men förmodligen är det väl mer Habermas-influerade demokratiidéer om dialogens betydelse som spökar, där förnuftiga människor förväntas kunna resonera sig fram till beslut för ”det allmännas” bästa.

Den som tror det har inte förstått vare sig politikens väsen, eller den pluralistiska demokratins storhet”, skriver Larsson.

Larssons tycks numera tillhöra en något bedagad skola. Habermas aktier har länge varit i stigande och postmodernismens relativiseringar är mest tröttsamma.


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideelt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *