Brexit – ett vägskäl för EU

Av | februari 1, 2020

Under många år har jag förvånats över att så många människor kan applådera ett alltmer överstatligt EU. Min oro har främst rört den bristande insikten i Frankrikes flerhundraåriga nationella hybris. Jag har sett en plump pudding växa sig stark i Bryssel. Den har blivit större och dyrare, med alltför många nationer med olika ekonomi samt skilda politiska och historiska traditioner. Dessutom massor med nya byråkratiska regler som inte alls främjar fria medborgare eller konkurrerande företag, exv GDPR-förordningen. Viss harmonisering har förvisso varit av godo under åren. Men själva goliatandan har varit destruktiv. Därför ser vi nyligen hur britterna rest sig mot regelhysterin från Bryssel. Och i går natt: Brexit is done!

När britterna signalerade ”Brexit” trodde jag – naivt nog – att många sunda krafter skulle säga: ”OK, vi har gått för långt och för snabbt fram, så låt oss nu reformera gemenskapen.” Men inte. Jag trodde faktiskt att den svenska regeringen skulle satsa på en sådan reformagenda, som borde främja våra folkliga och nationalekonomiska intressen. Men inte.

Ikväll ser jag till och med den svenska regeringens EU-minister sorgset tala om att våra främsta vänner (britterna) nu lämnar EU. Vilken överraskning efter lång svensk passivitet! Inte har regeringen jobbat för en reformerad union med britterna kvar. Nej, som vanligt har man suttit i baksätet och något dämpat hejat på Frankrike, Belgien och övriga federalister i deras kamp för att bevara så mycket av den plumpa pudding man hittills åstadkommit. Nu med brexit som resultat. Det är faktiskt ynkligt.

Regeringens agerande bygger på ett växande tänk om globalism och federalism i FN:s och EU:s regi. Och förstås svenska exportintressen. I och för sig tror jag på europeisk sammanhållning och kommersiell samverkan. Men en union blir inte starkare än den svagaste länken. Nu brister sammanhållningen genom Brexit. Dessutom tornar andra problem upp sig i unionens yttre kanter där en del stater, som nyss blivit fria från ryssarna, inte gärna ger sig in i en ny famn av betong. Dessutom en rad stater som gärna vill fortsätta med politikerstyre, mutor och maffiaaffärer. Tänk bara på att den Europeiska centralbanken (ECB) numera ska ledas av en korruptionsdömd person från Frankrike!.

EU:s ledning vill att bla Sverige ska fylla det penninghål som uppstått pga Brexit. Att minska unionens ekonomi kommer förstås inte alls på fråga, nej, nej. I korridorerna talar man om att ge EU någon form av beskattningsrätt. Dvs att unionen exv ska kunna kräva in pengar av svenska företag för CO2-utsläpp. Svenska regeringen vinkar positivt besked. Det är inte klokt. Bara tanken att EU själv ska bestämma avgifter för svenska bolag är förskräckande. Brysselbyråkratin kommer att plåga Europas företag till döds genom utsläppsskatter som, liksom idag, inte alls kommer att fungera. Alltså mer onödigt trassel inspirerade av knypplade spelar från Bryssel.

Förklaringen till krisen är att unionen inte leds av människor av kött och blod. Utan av plastmänniskor som på politisk nivå fått positionen att bestämma över EU:s framtid. Unionen är nämligen en politisk och byråkratisk apparat, utan annan befolkning än tusentals byråkrater och några hundra politiker. Och deras credo är: mer federalism, mer administration och mer pengar till oss. På scenen jagar Frankrike och dess kransstater på för att bygga en napoleonsk superstat. Och svenskarna förstår som vanligt ingenting, mer än att stora kollektiv är bra.

Därför tror jag att Brexit är ett vägskäl. Inte så att unionen kommer att rasa samman de närmaste åren. Men på sikt, om inte politikerna tar sitt förnuft till fånga. Nu har Europas främsta demokratiska nation sagt adjö. Vidare är de politiska och ekonomiska sprickorna mellan de kvarvarande länderna uppenbara. Och framför allt kommer den malande byråkratiska tillväxten av regler att medföra att vanliga människor och företagare blir så arga och splittrade att unionen går under. Förhoppningsvis kommer den att ersättas att en mindre gemenskap av ungefär det snitt som historien skapade genom fördraget i Rom 1957.

Många år av politik helt i onödan. Och ofantliga mängder av pengar rakt i gapet på politiker och byråkrater. Det är inte första gången historien ser sådant vanvett. Antagligen inte heller sista. Tyvärr.

Torsten Sandström, Professor em i civilrätt, Juridiska fakulteten vid Lund universitet

anti-pk-bloggen


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideelt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *