Jan Lindberg: Låt 2022 bli förändringens val!

Av | mars 2, 2020

Foto: MANGUS GLANS / PPM

För två veckor sedan blev jag pensionär på riktigt. Jag valde ju att sluta redan för fem år sen för att jag kunde men nu blev det alltså lite mer formellt. Det har ju självklart väckt funderingar kring det här med pension och vad det innebär.

Tanken på pension har ju funnits i många år, främst då i trevliga tankar kring vad man ska kunna göra med åren som är kvar och möjligheten att förverkliga några gamla drömmar som inte blivit av. Men jämsides med dessa tankar har också några mörka moln seglat upp som fördunklar ljuset från allt det trevliga. Tanken på hur illa äldre människor behandlas i det här landet.

Hur är det egentligen att bli pensionär i Sverige idag? Många av oss får säkert en hyfsad pension som räcker till livets nödtorft och lite till men alltför många av oss, framförallt då kvinnor, får en pension som är så dålig att den klassas som fattigpension. Vilket nedlåtande ord! Det är ju rent för jäv*igt illa att en människa som jobbat hela sitt liv inte ska få det att gå runt på ålderns höst. En pension borde ju gå att leva på, inte bara överleva på.

2012 kom debattboken ”Pensionsbluffen – tryggheten som gick upp i rök”. Det var då många människor på allvar började inse och förstå att pensionen inte skulle bli en dans på rosor. Det skulle inte bli någon dans alls för väldigt många. Och några förverkligade drömmar blir det definitivt inte.

Samtidigt som regeringen lägger allt fler miljarder på migrationen, hamnar också allt fler äldre svenska pensionärer i fattigdom. En studie visar att 15 procent av den äldre befolkningen har en inkomst på under 11.000 kr i månaden – före skatt. Det blir inte mycket att njuta av när nödtorften är betald.

Enligt den oberoende tjänsten “MinPension” bör en pensionär i Sverige ha en inkomst på minst 15.000 kr i månaden före skatt för att kunna leva ett någorlunda normalt liv. Det är en klen tröst för de uppskattningsvis 3-400 000 pensionärer som kallas fattigpensionärer. Den trygghet man jobbat för visade sig vara en skimär, ett förljuget luftslott skapat av valda politiker som hellre arbetat för sin egen trygghet än för din.

Många frågar sig idag om det överhuvudtaget är värt att jobba hårt och länge med höjd pensionsålder och utslitna kroppar när människor som aldrig bidragit till samhället får samma pension, eller bättre? Det låter som ett dåligt skämt men är verklighet för många.

50-talister och tidiga 60-talister, de som är aktuella för pension under valperioden, har betalat högst skatt i Sveriges moderna historia. 

De har betalat EU:s högsta socialförsäkringsavgifter på sin lön (via arbetsgivaren).

De har alltså i krassa ekonomiska termer gjort rätt för sig och därmed gjort sig förtjänta av en pension man kan leva på men förutsättningarna för deras pension har ändrats i efterhand.

Först sades att det nya pensionssystemet skulle ge ungefär samma pensioner som tidigare men för 15 år seda gav Pensionsmyndigheten upp hoppet om den statliga pensionens utveckling, och gick ut med ett budskap som i princip löd: ”Tyvärr kommer pensionen bli minimal – ni borde ha skaffat er en bra tjänstepension eller pensionsförsäkring”. De höga skatterna, som bidrog med tusentals miljarder till välfärden, var nu inte värda något.

När pensionsbeskeden nu kommer kan de konstatera att de kanske får någon tusenlapp eller två över EU:s fattigdomsgräns på cirka 12 000 kronor efter skatt. Väldigt många får betydligt mindre än så och många får så dåligt att de måste “tigga” hos socialtjänsten.

Enligt Pensionsmyndigheten kommer statens kostnader för garantipension, bostadsbidrag och äldreförsörjningsstöd att fördubblas om Sverige fortsätter att ha hög invandring från länder med låg utbildningsnivå. Det gör att man undrar lite extra i dessa dagar när nästa flyktingvåg knackar på dörren.

Vid valet 2022 kommer ytterligare 400 000 nya pensionärer ha gått in i pensionssystemet. Och de årskullar det nu handlar om är de som har störst anledning att känna sig snuvade på pensionen och besvikna på samhället. Är det dom som ska betala den nya flyktingvågen? Var kommer deras röst att hamna i valet?

Det är hur som helst ett fruktansvärt underbetyg till ett modernt välfärdssamhälle att många människor inte kan leva på sin pension, att hundratusentals ska behöva skämmas över att kallas fattigpensionärer och att människor som arbetat och gjort rätt för sig hela livet t o m kan få mindre i pension än de som aldrig jobbat en timme eller bidragit med en enda krona i skatt.

Det visar med all önskvärd tydlighet hur sjukt vårt samhälle blivit de senaste åren men förhoppningsvis gör fakta som en försämrad livssituation hos hundratusentals som känner sig svikna, att partierna inte längre kan stå emot folkopinionen i pensionsfrågan vid nästa val.

Låt 2022 bli förändringens val!

Jan Lindberg

Pär Lodin: Partierna kan inte blunda för folkopinionen


Stöd ProjektSanning, yttrandefriheten och det fria ordet. 

Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideellt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

2 reaktion på “Jan Lindberg: Låt 2022 bli förändringens val!

  1. Göran

    Det är sanningen idag 2020. Hur länge har denna insikt funnits? De som ville kunde läsa om den 1976 i en rapport från en person som, lämpligt nog, hette Rappaport. Han visade då 1976 att ATP systemet skulle kollapsa ca 2005 om inget gjordes.
    Denna insikt fick gro hos de som vanligt toktröga och inte överdrivet vare sig begåvade eller intresserade riksdagsledamöterna och ca 15 år senare förstod dom samma sak.
    Sedan förseglades “minimalistiska” pensioner via den “underbara natten” i början på 1990 talet och så blev det nya pensionssystemet verklighet. Dock räddade sig 30-talisterna genom att göra en 20 årig övergångsperiod mellan systemen. Ansvaret övergick från staten att leverera anständiga pensioner, till försäkringstagaren, dvs pensionären. “Bromsen” kallas uppfinningen som överförde ansvaret.
    Men här kommer min bredsida: fortfarande röstade i senaste valet över 80% på de partier som så totalt dissar sina pensionärer och med hjälp av Svt, SKL i form av Annika Wallenstam m.fl utmålar “den plötsliga horden av gamla som det verkligt stora hotet mot kommunernas ekonomi”.
    Så ser PK sanningen ut och public service hjälper till att cementera dessa myter.
    Så vem ansvarar tycker ni?
    De som röstat fram 7-partiet eller de som skapat ett system som experterna från början analyserade och fann att det skulle bli precis som det blivit?

    Svara
    1. Jan

      Perfekt kommentar på inlägget Göran. Tackar för den 🙏

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *