Att värna det bestående mot förändringens vind.

Ett verkligt liberalt (frigörande) krav

Då vänsterliberala politiker och medier utsätts för kritik är den normala motreaktionen att skälla opponenten för ”konservativ”. På så vis framställs i allmänhet kritikern som en mörkrets person, som bara strävar efter att bevara det samhälle som varit. Vänsterliberalerna ser sig nämligen själva som förnyare och ständigt i spetsen för ett modernare samhälle. De menar de går i ljusets riktning, medan opponenterna står för det gamla och dunkla.

En sådan målning i svart och vitt blir enligt min mening i allmänhet förljugen. Den blir också ett mycket allvarligt problem i situationer då vänsterliberala politiker försöker dölja den representativa demokratins dysfunktioner. Jag anser nämligen att en vid krets svenska partier – S, V, Mp, C och L – ignorerar uppkomsten av en vidgad spricka mellan den politiska elitens värderingar och åsikter som (något oklart) brukar yppas hos ”vanliga människor” eller det som Ny demokrati och KD har kallat ”verklighetens folk”.

Förr har kritiken från de vänsterliberala mot konservatismen varit befogad på så vis att saken gällt frågan om demokrati och folklig representation. För svensk del myntande liberala krafter på sin tid termen konservativ som beteckning på dem som önskade bevara ståndssamhället. Motsättningarna var skarpa årtiondena kring mitten på 1800-talet. Liberala tidningsredaktörer, industriidkare och intellektuella tryckte på för avskaffande av ståndsriksdagen. Mot dessa goda krafter agerade det gamla samhällets eliter i huvudsak som bromskloss och man häcklade den nya tidens demokrater. I detta tidsperspektiv var beteckningen konservativ i hög grad rimligt i och med att det rörde personer som motsatte sig något viktigt helt nytt och – som det visade sig i efterhand – högst rimligt. Av skolböckerna lär vi oss att högermannen Geijer under denna period ”avföll” till liberalismen efter att ha kommit fram till att ståndssamhället var orättfärdigt. För detta hånades han av sina gamla konservativa vänner.

Idag är problemet ett helt annat. Om jag begränsar mig till Sverige så driver de vänsterliberala inga nya principer vad gäller det viktiga ämnet rörande demokrati. I denna sak råder inga stora åsiktsskillnader mellan partierna, frånsett en kritik från höger om att S-regeringar agerar maktfullkomligt samt låter sina korporativa förgreningar – fack – och hyresgästföreningar – agera som bromsklossar för rimliga reformer. S vill nämligen bevara en maktförskjutning från riksdagen till dessa organisationer. I ett demokratisk perspektiv vill jag därför påstå att S närmast uppträder konservativt då man försöker värna sin hegemoni. Och kritiken mot dem för detta anser jag klart befogad.

Man kan rejält förenklat säga att nutidens stora politiska fråga allmänt sett rör en globalisering avseende problem som klimat, kärnkraft, EU/FN, internationellt bistånd och liknande. Den svenska partiställningen är inte helt klar. Men förenklat är S, V, Mp, C och L globala kramare. De övriga partierna i riksdagen är mer tvekande, delvis för och delvis mot. Märk att ingen av dessa frågor har en dignitet i klass med frågan om inställningen till svensk demokrati. Dessutom är det ovisst i vilken mån någon av de nämnda frågorna kan anses som självklart korrekt i ett större framtidsperspektiv, i den meningen att det bara finns ett rätt svar (såsom rörande demokratin förr).

Nästan alla är nämligen för gränsöverskridande affärer, men däremot är det inte säkert att ett överstatligt EU är den bästa lösningen. Mycket ovisst om EU är rätt för framtiden! Sak samma gällande inställningen till FN. Det är inte alls självklart att FN i sig innebär skillnaden mellan krig och fred. Inte heller rörande u-landsbistånd kan man säga att Sveriges gigantiska satsningar är ödesmättade eller ens framgångsrika. Vad gäller CO2 råder det delade meningar mellan världens klimatforskare om växthusgaser är orsaken till den uppvärmning som uppmätts (solstrålning kan exv vara en alternativ förklaring). Vidare påminner klimatfrågan om de delade meningar som finns rörande kärnkraften. Min slutsats är därför att det senare knippet av ämnen inte är en säker väg till en skön framtid. Alltså utgör de inte en hållbar grund för att svinga yxan om konservatism mot motståndarna. Hursomhelst går det inte att avgöra vilken gruppering som i själva verket ska kallas konservativ respektive liberal.

Slutligen ett av mina favoritämnen. Jag har i flera bloggar pläderat för mer direkt demokrati med förebilder i Finland och Schweiz. Frågan om en vidgning av den representativa demokratin är ett ämne som verkligen rör verklighetens folk. Många vanliga människor vill ha något att säga till om mellan riksdagsvalen. Att våga kritisera den heliga svenska formen av demokrati, som jag gör, anses lika förfärligt som Geijers kritik på sin tid av ståndssamhället. Men min kritik är inte konservativ, utan i högsta grad folkligt frihetlig. Det är den nuvarande regeringen (och även några andra partier) som i detta fall i eget intresse agerar för att försvara den bestående samhällsordningen. Det är alltså de som är konservativa. Och något ”avfall” till förmån för direkt demokrati är tyvärr inte att vänta, vad jag förstår.

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Stöd oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje skänkt krona är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 3
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *