Vila i frid

| 15 mars, 2018

För en dag sedan läste jag Åsa Lindeborgs artikel: “Benny Fredrikssons bortgång manar till självrannsakan” Artikeln som osar av dåligt samvete fick mig att tänka på den makt medier faktiskt har.

Lindeborg var en av AB:s journalister som hakade på drevet mot Fredriksson. När han försökte förklara och försvara sig skrev Lindeborg:

“Med kniven mot strupen ger han sken av att vara allvarligt oroad över trakasserande genier och annat – som han naturligtvis påstår att han inte alls känt till. I det här spelet ingår att han skyller allt på stadsteaterns nya chef Anna Takanen. Jag hoppas att stadsteaterns styrelse inte låter sig duperas än en gång. Anna Takanen kan knappast klandras för den skräckregim som utmärker Benny Fredrikssons femton år.”

Nu pratar samma journalist om självrannsakan. Nu berättar hon om hur han verkligen kunde teater. Om hans stora förtjänster och förmåga att “lägga en repertoar som fyllde salongerna”. Om hur hon brukade tänka att: “Stockholms stadsteater som en brödkorg, där råglimpan samsas med den marängsprängda jitterbuggen. Stockholms största kulturinstitution måste kunna erbjuda något för alla och det såg Benny Fredriksson till.”

Den här självrannsakan står långt ifrån det drev Lindeborg i allra högsta grad var en del av.

Under namnet Advokatfirman de Basso skriver man just om detta. Om hur medie-Sverige, under #meeto, drog igång ett gränslöst drev mot Fredriksson, och om hur samma medier och journalister idag tävlar om att hylla och hedra honom.

Som de Basso påpekar, så är det många som känner en stark olust inför det här. För min egen del undrar jag om Lindeborg och övriga medie-Sverige är medvetna om vad de har gjort. Det är inte svårt att förstå vad som hänt, när man läser den nuvarande teaterchefen respons:

“Efter att ha under 16 års tid ha vigt sitt livet att leda och utveckla Kulturhusets stadsteater lämnade Benny Fredriksson abrupt sitt livsverktill följd av ett gränslöst mediedrev. Det var både fruktansvärt, sorgligt och orättvist. Hos honom skapade det ett sår som icke gick att läka. Det är en stor tragedi”

Vila i frid

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •