En svunnen sverigebild – Alf Robertssons “Mitt Land”.

| 15 april, 2018

De som växte upp på 60 och 70-talet har en helt annan sverigebild än den som är ett tragiskt faktum idag. Det nya Sverige är ett helt annat land än vi tidigare kunnat föreställa oss i vår vildaste fantasi. Det fanns helt enkelt inte på kartan att föreställa sig någonting dylikt.
Det råder nämligen inga som helst tvivel om att sverigebilden förändrats radikalt efter nästan tre decennier av huvudlös migrationspolitik och när man tänker tillbaka på det tidigare avsevärt tryggare och stabilare Sverige känner man inget annat än en stor saknad.
De politiker som har skuld i denna successiva förändring borde känna skam och känna att de svikit folket för denna utveckling har inte alls varit ofrånkomlig på något sätt. 30 års avsaknad av konsekvensanalyser lägger ett täcke av naiv dumhet över alltihop och idag upplever vi resultatet både allt tydligare och allt oftare. Man har drivit denna skygglappspolitik så långt att samhällsproblemen och den rasande välfärden har blivit den nya sverigebilden.
Vi kommer ALDRIG att få ordning på Sverige igen. Det är för sent. Problemen i det nya Sverige är alltför djupt cementerade idag.

Så tack, Carl Bildt, för att du klampade in som yuppie-statsminister och införde global liberalism, pulvriserade Luciabeslutet och skrämde Socialdemokraterna till att bli ett copycat-parti med samma inriktning, vilket ledde till kraftigt sjunkande solidaritet gentemot mot medborgarna och en total oförmåga att beräkna kostnader och föreställa sig konsekvenser av förd politik. Det blev för första gången ett skarpt läge med vår vidöppna gräns för Sveriges första massinvandring från kriget i Balkan och de utanförskapsområden som fanns växte så det knakade och nya skapades i en rasande takt. 1991 fanns det tre (3) stycken – och idag etthundrasextiofyra (164) stycken.

Definitionen av ett utanförskapsområde är: Minst 4.000 invånare och skyhög arbetslöshet så om man räknar grovt och riktigt lågt (eftersom många bostadsområden har avsevärt fler än 4.000 invånare) har sveriges utanförskap ökat från 3 gånger 4.000 = 12.000, till 164 gånger 4.000 = 656.000.
Från 12.000 till 656.000 (lågt räknat) på på 27 år – och vid inget tillfälle på vägen stannade man upp och funderade över vad som höll på att ske. Vid inget tillfälle drog något blockparti i handbromsen eller ifrågasatte agendan, utan samtliga riksdagspartier stämde in i den falska godhetskören som ledde fram till att man började kalla lilla Sverige längst uppe i norden för en “humanitär stormakt”. Trots att omvärlden är full av skräckexempel på hur förorter utvecklats trodde man naivt att Sverige skulle skonas från de konsekvenserna. Jag kallar det att inte sköta sitt jobb.
Jag ser nämligen ingen humanitär politisk agenda alls – jag ser ett politiskt skapat utanförskap, med samtliga tillhörande konsekvenser och till råga på allt ett växande parallellsamhälle helt utan svenska värderingar.
Och detta är tyvärr bara början på vad som komma skall.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •