”Det kan hända dig. Det hände mig.​”

| 30 april, 2018

Såg detta debattinlägget på SVT-nyheter om är en uppföljare på mitt inlägg om LSS. Debattinlägget är skrivet av Anders Westgerd GIL – Göteborgskooperativet för Independent Living.
”Det kan hända dig. Det hände mig.​”
Anders Westgerd börjar sitt debattinlägg så här: ”Andelen ungdomar som avbryter sina gymnasiestudier innan examen är dubbelt så hög bland funktionsnedsatta jämfört med övriga. Våra rättigheter och möjligheter är ett sidospår, inte en fråga som naturligt vävs in i varje politisk fråga, i varje policy, i varje klassrum och inte heller finns den i våra medmänniskors hjärtan”.
Läste du utredningen som ännu en gång visar att personer med funktionsnedsättningar har sämre levnadsvillkor när det gäller ekonomi, hälsa, utbildning och arbete?
Nej jag tänkte väl det.
Vem har hört talas om den liksom?

Rapporten är skriven av Myndigheten för delaktighet (MFD) och publicerades i februari. Samma rätt till samhället är en dimridå.
Att rapporten näppeligen uppmärksammats i media bekräftar det.
Sedan jag var barn har funktionsfrågor tigits ihjäl.
I skolan pratade vi förstås inte om sånt. Varför de i OBS-klassen bara var fem var en hemlighet. Eller jag antar det, eftersom våra gissningar florerade oemotsagda.
Grannen var förstås onämnbar också. Hans lite svaga initiativ och hang up på sin jojo tegs ihjäl av alla vuxna.
Så vi skrattade åt honom och höll oss på avstånd. Vem vill bli smittad liksom? Eller vad man nu blir…
Några år senare stod jag högst upp i backen, jag jobbade som skidlärare i Alperna. Under ett åk mellan kunder så hände det mig, det som du tror inte kan hända dig.

På bara ett ögonblick gick jag från rätt cool vanlig kille med alla möjligheter, till att ses som någon det är synd om, som har lägre anspråk på livet.
Inte bara mina muskler gav mig nya förutsättningar. Också det faktum att jag numer fungerade utanför normen gav stora konsekvenser.
I Sverige idag är man förhållandevis upplyst i frågor avseende exempelvis kultur, religion, genus, sexualitet och hudfärg.
Vi pratar om frågorna i skolan, vi har handlingsplaner på våra arbetsplatser, vi firar olikheter på gator och torg och inom politiken är ämnena ofta integrerade i andra förekommande frågor.
Men när det kommer till funktion står vi kvar.
Ingen nämner något.
Ingen låtsas om.

Ingen skriver om en utredning som bekräftar stora klyftor mellan de med normbrytande funktion och dem utan.
För gemene man verkar samhället ta sitt ansvar. Ledare och politiker talar om hur mycket insatserna för mig och mina medfunktionsnedsatta kostar.
Det landar på ett sådant sätt att jag för ett ögonblick luras att tänka att jag ska stå i någon slags tacksamhetsskuld för det.
Att jag borde nöja mig.
Men jag är inte belåten.
Jag vore inte funktionsnedsatt om jag bara ansågs vara fullvärdig medmänniska.
Åter till rapporten: andelen ungdomar som avbryter sina gymnasiestudier innan examen är dubbelt så hög bland funktionsnedsatta jämfört med övriga.
Otillgänglighet, brister inom stöd samt kränkningar utgör hinder. Detta har betydelse för förutsättningarna att komma in på arbetsmarknaden vilket påverkar möjligheten till försörjning.

Uppföljningen visar att funktionsnedsatta som står utan förvärvsarbete, i stort sett har oförändrad inkomst de senaste 20 åren.
Som referens: då tjänade en sjuksköterska 16 400 kronor. Idag: det dubbla.
Stat och samhälle sanktionerar upprätthållandet av dessa sämre villkor genom att inte tydligare ta ställning.
När man inte tar situationen för funktionsnedsatta på större allvar än idag, så sänder man ut ett budskap till våra medmänniskor, att vi inte är angelägna på samma vis som andra.
Att våra rättigheter kan kränkas konsekvenslöst.
Ord som mångfald och representation är vanliga i allt från platsannonser till styrdokument, men i de allra flesta fall så menar man inte oss, inte att vi ska med.
Troligen kommer ej heller nästa års rapport om funktionsnedsattas levnadsvillkor att uppmärksammas.
Våra rättigheter och möjligheter är ett sidospår, inte en fråga som naturligt vävs in i varje politisk fråga, i varje policy, i varje klassrum och inte heller finns den i våra medmänniskors hjärtan.
Ta bladet från munnen. Jag finns.​

När man läser denna debattartikel så blir man berörd. För att bli funktionshindrad är ett ögonblicksverk, det kan hända vilken som helst, det kan hända när som helst, du kan födas med det, jag vet för jag är född med ett funktionshinder, men för att man har ett funktionshinder blir man inte en sämre människa, man borde inte bli sämre behandlad än dem som är friska och krya.
Tyvärr så ser inte verkligheten ut så längre i Sverige, inte sedan den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen bestämt att spara på den grupp som behöver insatser, inte sedan regeringen Löfven fick för sig att assistansförsäkringen LSS kostade för mycket, för då är deras devis “allas lika värde” inte mycket värt.
För nu ska det sparas pengar så att de kan omfördelas till andra som regeringen tycker behöver dem bättre. Nu får föräldrar kämpa för att deras sjuka barn ska få den hjälp de så väl behöver. Nu ska kommunerna ta över kostnaderna för medicinsk vård såsom att sondmata, att ordna så andningsvägarna är fria på barn som behöver vård 24 timmar om dygnet. Medan kommunen bara klarar av att ge dem vård kanske två timmar per dygn.

Föräldrarna går på knä, funderar på om det är värt att fortsätta leva, eller det är lika bra att dö.
Nu är där funktionsnedsatta som får säga upp sig från arbeten bara för att de inte får den erforderliga hjälp så att de kan utföra de jobb de jobbat med under år och där de gjort ett jobb som genererat skattepengar. Nu är där funktionsnedsatta som avlidet på offentliga toaletter bara för att deras assistansersättning inte täckt arbete utanför deras hem, det är detta som Löfvenregeringen kallar allas lika värde, det är så som socialdemokrater och miljöpartisterna i Löfvenregeringen anser att en funktionsnedsatt ska få leva återstoden av sitt liv.
Men som Anders Westgerd skriver Det kan hända dig. Det hände mig.​ Det kan bli så att något av dina barn kan födas med ett funktionshinder som jag säger och bara för du är politiker så är du inte hundra procent säker på att inget sådant kan hända dig eller dina barn. Men det verkar inte bekymra Löfven eller hans entourage, de tror att de står över naturens nycker, att de eller deras familjer aldrig kommer att kunna drabbas av något sådant. Men jag säger man ska inte vara så säker, ingen går säker för en olycka eller för ett av naturens nycker, alla kan drabbas och då behövs LSS assistansförsäkringen.

Göran Walther

https://www.svt.se/opinion/article17505750.svt

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •