Välkomna till fortsatt politiskt kaos

| 30 april, 2018

De senaste dagarna har vi läst om hur det är principlösheten som styr migrationspolitiken, eller om hur gränsen är nådd för vad som är acceptabelt, för att tala med Lagrådet. Ansvar måste tas för migrations- och integrationspolitiken, bra har jag tänkt, det är verkligen på tiden. Samtidigt bevittnade jag igår en mycket märklig partiledarduell, där Ulf Kristersson framstod som ett gungfly när det kom till just migrations- och integrationspolitiska frågor. Vad han däremot var väldigt tydligt med var att inte samarbeta med SD.

Vi har under så lång tid haft stora svårigheter att öppet diskutera migrations- och integrationspolitiska frågor just på grund av att svensk politik “måste” ta avstånd från SD Det är en slags värderingarnas kamp; “våra värderingar är bra, era är dåliga” och som lett till stora problem för vårt samhälle.

Den sandlåda som svensk politik vägrar att kliva ur påverkar också debatten. Småsaker förstoras. Stora saker går under radarn. De politiska lägren skriker över varandras huvuden. Om vi redan nu tycker att samtalsklimatet är polariserande så är det inget mot vad som komma skall.

Jag börjar på allvar fundera på vad det är för politiker vi har i riksdagen. Igår när jag såg partiledaredebatten så kände jag bara skam över att svensk politik fortfarande ska uppehålla sig vid en slags tävling om vem som bäst kan förneka SD och förhindra deras inflytande i politiken.

Vart tar väljarna vägen i det här? Och hur påverkar det här motsättningarna? Tonen? Frustrationen? Politikerföraktet? Viktiga frågor för vårt samhälle? Migrations- och integrationspolitiken?

För mig vore det inte underligt om å ena sidan allt fler röstar på SD för att snarare visa sitt missnöje för hur ett parti behandlas, än att de gör för det att de tror på deras politik, ej heller om sofflocket skulle vara mer lockande för vissa.

Om jag fick önska något så vore det att man klev ur sandlådan. Vi har viktigare saker att ägna oss. Fattigpensionärerna ökar och det är kris inom äldrevården. Gamla och sjuka orkar inte göra sig hörda eller protestera mot den växande vanvården. Våra ungdomar har inga bostäder. Utanförskapet växer, liksom våra skuggsamhällen. Statliga pengar delas ut till tveksamma organisationer.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Författare: Madeleine Lilja

, vår ledarskribent med Magisterexamen inom media och kommunikations-vetare, samt forskarutbildning inom journalistik, 280 hp