Småpartiernas dominans snedvrider politiken.

| 2 maj, 2018

Anna Dahlberg skriver på Expressens ledarsida om “småpartiernas dominans snedvrider politiken” och inget kan väl vara sannare. Hon fortsätter med att “majoritetens uppfattning i centrala frågor som invandring och tiggeri får aldrig fullt genomslag i politiken. Småpartiernas dominans skapar ett demokratiskt legitimitetsproblem.
I veckan (läs veckan som gick) presenterade SOM-institutet sin årliga undersökning av svenskarnas åsikter om politik, myndigheter och medier. För tredje året i rad rankar svenska folket invandring/integration som den viktigaste samhällsfrågan.”

“Mer än hälften, 53 procent, tycker att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Bara 23 procent tycker att det är ett dåligt förslag. Siffrorna bekräftas i en färsk undersökning från DN/Ipsos som har en mer öppen frågeställning: “Bör Sverige ta emot fler eller färre flyktingar?”
Andelen som vill ha en mer generös politik uppgår till 12 procent medan gruppen som vill ta emot färre flyktingar uppgår till 60 procent, varav flertalet vill strama åt mottagandet betydligt. Resultaten har beskrivits som en dramatisk förändring av den svenska opinionen. Det är sant om man jämför med stämningsläget för tre år sedan. Det finns ett före och ett efter hösten 2015.”

“Men det är också sant att andelen som vill ta emot färre flyktingar har varit större ända sedan mätningarna startade år 1990. Det har aldrig funnits något brett stöd i väljarkåren för den migrationspolitik som Sverige har bedrivit de senaste decennierna. Politikerna har valt att låta Sverige bli västvärldens ledande mottagarland för asylsökande, sett till befolkningsmängd, utan något folkligt mandat.
Det finns säkert flera förklaringar till detta, men ett uppenbart skäl är blockpolitikens dynamik med S och M som motpoler. Den har gett småpartier på båda sidor ett oproportionerligt stort inflytande över migrationspolitiken.”

“Under alliansregeringens tid kvästes moderata invändningar av C, L och KD med understöd från MP. Nu är det i stället Miljöpartiet som har ställt ultimatum om de ensamkommande och krokat arm med Annie Lööf (C).
Visst kan man invända att det minsann var Moderaterna som höll “öppna era hjärtan”-talet och Socialdemokraterna som drev igenom den historiska omläggningen av flyktingpolitiken hösten 2015. Reinfeldt och Löfven har knappast varit några nickedockor. Men det ändrar inte det faktum att småpartierna har lämnat avgörande avtryck i migrationspolitiken.
USA var exempelvis tvunget att hota med att kasta ut Sverige ur det viseringsfria “Visa Waiver/ESTA”-programmet för att MP till sist skulle gå med på att åtgärda missbruket med svenska pass. Och det är först nu, efter propositionsstoppet i slutet av mars – som Socialdemokraterna spottar ur sig förslag på invandrings-/integrationsområdet.”

“Man kan också fråga sig vilken demokratisk legitimitet som veckans uppgörelse om att 9 000 unga vuxna utan asylskäl ska få stanna i Sverige har. Lagrådet har sågat förslaget och i praktiken vilar det på två småpartiers, Miljöpartiets och Centerpartiets engagemang. Vill man spetsa till det kan man säga att det inte spelar någon roll vilket parti svenska väljare röstar på; resultatet blir ändå att MP och/eller C sätter sin prägel på migrationspolitiken. En röst på S är en röst på MP. En röst på M är en röst på C. En röst på SD är en röst på ett parti som ingen vill befatta sig med. Denna låsning är problematisk på flera sätt. S, M och SD samlar tillsammans närmare 70 procent av väljarna. Utan att förminska skillnaderna mellan partierna har de ändå en betydande samsyn i frågor längs den nya så kallade GAL-TAN-skalan.”

“Alla tre vill ha en reglerad och mer eller mindre stram invandring. Alla tre vill stoppa tiggeriet och införa hårdare tag mot kriminella. Denna järntriangel i svensk politik, om man så vill, har dessutom opinionen med sig i dessa frågor.
Ändå är den politiskt irrelevant i dagsläget, eftersom S och M har utnämnt varandra till huvudmotståndare och SD på goda grunder betraktas som opålitligt och historiskt belastat.
Det skapar ett demokratiskt tomrum som är djupt bekymmersamt. I flera av väljarnas viktigaste frågor finns majoriteter som aldrig får politiskt genomslag. Eller om man vänder på saken: den politik som har bedrivits på vissa områden har inte haft stöd hos befolkningen.
Det försvårar den historiska uppgift som Sverige har framför sig när det gäller att integrera alla de hundratusentals människor som har kommit hit de senaste åren och att vända utvecklingen i de socialt utsatta områdena.”

“Om det senaste decenniets exceptionella flyktingmottagande hade vilat på ett starkt folkligt mandat skulle verktygslådan ha varit betydligt mer välfylld. Det hade varit en självklarhet att satsa mångmiljardbelopp på att bygga bostäder åt nyanlända, reformera hyresmarknaden och att öppna arbetsmarknaden för låglönejobb. Lika givet hade det varit att låta de bästa lärarna ta sig an eleverna med störst behov liksom att bussa elever från utanförskapsområden till skolor i mer privilegierade områden. Fördelningen av nyanlända hade inte heller varit något problem. Antingen hade man kommit överens om ett allomfattande kvotsystem som i de flesta andra länder eller så hade kommunerna stått med famnen öppen.
Nu är verkligheten en annan. Alla politiker pratar om behovet om integration, men det betyder numera oftast att nyanlända ska lära sig språket och svenska värderingar – inte att boende- och skolsegregationen ska brytas.”

“Utanförskapsområdena kan ses som en installation av denna dubbelhet. Välkomna till Sverige – men inte till den reguljära arbetsmarknaden, bostadsmarknaden eller skolmarknaden.
Inför höstens val är det viktigt att dra lärdomar av detta demokratiska legitimitetsproblem. Det finns ingen naturlag som säger att höger-vänsterskalan måste definiera den politiska spelplanen för all framtid. Det finns heller ingen naturlag som säger att småpartierna måste ges en så dominerande ställning. En S-M-regering vore ett utmärkt alternativ under nästa mandatperiod, men även en renodlad S- eller M-regering skulle kunna bryta upp låsningar i viktiga frågor. En vanlig invändning mot en S-M-regering är att den skulle hota demokratin. Den givna motfrågan lyder: Är det verkligen rimligt att låta småpartier, som tillsammans företräder högst en tredjedel av väljarkåren, dirigera centrala politikområden i decennier?”

Jag håller med Anna Dahlberg i det mesta av hennes text här, det är bara på ett par ställen som hon trampar riktigt i klaveret den första gången är när hon skriver att SD på goda grunder betraktas som opålitligt och historiskt belastat.
Där ifrågasätter jag verkligen hennes omdöme! På vilka grunder skulle de vara opålitliga och vilka historiska belastningar skulle de ha som inte alla de andra partierna också har eller har haft?
Om vi nu tar opålitligheten så frågar jag i alla fall om hon anser centern eller miljöpartiet som pålitliga, eller för den delen socialdemokraterna som lovade de skulle avgå om de inte fick genom sin första budget.
Är det pålitlighet att gå ifrån sitt ord Anna Dahlberg?
Är det pålitlighet av de borgerliga partierna att sluta ett avtal med socialdemokraterna som skulle göra att de skulle suttit kvar fram till 2022 alltså över ett demokratiskt val där det då hade kvittat om folk röstat eller ej för valutgången hade ändå varit klar redan 2014. Är det att vara pålitlighet att frångå de demokratiska reglerna?

Sen kan vi övergå till de belastningarna som partierna har eller har haft. Frågan är om Anna Dahlberg har läst något om svensk 1900-tals historia?
Hade hon gjort det så hade hon nog inte uttryckt sig på det viset som hon gjorde i denna ledaren, för vi kan börja med vänsterpartiet och deras föregångare, vilka de haft samröre med. Vi börjar med alla kommunistländer gjorden runt och de har väl inte än tagit avstånd från det som de länderna gjorde mot sin egen befolkning. Sen tar vi då sossarna, de liksom vänsterpartiet har och har haft samröre med alla kommunistländer världen över, de har t.o.m. gett Nordkorea bidrag samt att de fortfarande stöder terrororganisationer i mellersta östern, närmare bestämt Fatah och Hamas, de är också ett av de få partier som man kan benämna som antisemitiska. Miljöpartiet som både har varit och är ett extremistparti som inte skyr några medel för att deras ord ska bli lag.

Centerpartiet som hade detta i sitt partiprogram. ” Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.” men Anna Dahlberg tycker inte det är så farligt.
Liberalerna eller som de hette innan Folkpartiet är nog de som är minst belastade, där är inte mycket att skriva om. Moderaterna eller Högerpartiet som de hette innan, var ett parti som var mycket nazistvänligt under andra världskriget ända fram tills kriget vände 1944 då de blev pro engelska. Så även de har mindre snygga saker i bagaget. Men trotts detta så är det alltså sverigedemokraterna som är historiskt belastade.

https://www.expressen.se/…/smapartiernas-dominans-snedvrid…/

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •