Anders Lindberg tröstar

| 13 maj, 2018

 Gråt och tandagnissla, är vad man bjuds i Anders Lindbergs intervju med den avhoppade Sara Karlsson, 32. En idealist som ville göra motstånd mot borgerligheten, men som efter Stefan Löfvens och Helene Fritzons migrationsutspel förra fredagen valde att lämna Sveriges riksdag.

Jag kan förstå i sak, Karlssons val det vill säga. Vad jag däremot inte förstår, är att hon inte förstår att vid något tillfälle måste ansvar börja tas. Det hjälper inte att gråta över spilld mjölk.

Det är lätt att ta ställning för eller emot, det svåra är att ta beslut som på sikt gagnar ett helt land och dess befolkning.

 

Sara menar vidare att klimatet har hårdnat, och det har det, men jag skulle hellre beskriva det som att många nyktrat till. Hjärnviruset: allas lika värde, och Sverige som den enda humanitära stormakten i världen, börjar så sakteliga släppa.

Vid flyktingkrisen hjälpte Sara frivilligt den krisande socialtjänsten med handling av flyktingärenden, lönen skänkte hon till UNCHR. Behjärtansvärt, det tycker jag faktiskt men det finns ju inget som hindrar att hon fortsätter med det, hjälpen behövs lika mycket idag som då.

Sara säger till Lindberg att hon ibland får höra att hon inte lever i verkligheten. Det gör hon förstås, lever i verkligheten men hon lever i EN verklighet, den som bara handlar om flyktingar, om familjeåterförening och om att allt måste vara precis så ansvarslöst som det varit länge.

https://www.aftonbladet.se/…/flyktingpolitiken-skapar-djupa…

Författare: Madeleine Lilja

, vår ledarskribent med Magisterexamen inom media och kommunikations-vetare, samt forskarutbildning inom journalistik, 280 hp