Micke Jstam – en söndagskrönika

Idag är det Söndag och jag lätt putt på det som pågår i vårt land, på vår kontinent, i vår värld.

I genomsnitt 19 kvinnor har blivit utsatta för grova sexuella övergrepp i natt. Ett ytterligare attentat emot vårt sätt att leva har utspelat sig i Paris natten till idag på samma gång som Frankrike spelat ut sitt kort i meolodifestivalen med glorifieringen av båtflyktingar.

Höjden av oförskämdhet att slå mynt av mäniskors livsöden på det sättet är ofattbar men samtidigt märklig då vi nu ser att dessa personer inte gör något för att motverka de underliggande problemen.

Dagen efter ytterligare sexistiska utspel på mello där Cyperns bidrag hyllas av både jurygrupper och folket i stort som något mirakulöst musikaliskt utspel även om det bara är en halvtaskig kopia på gamla Beyonce-låtar från 90-talet.

Så läser jag utspel om att man nu marknadsför skuggbilder av manspersoner för ensamstående kvinnor i Japan för att de ska känna sig säkra i sina hem. Är det däråt Sverige är på väg?

Att slå mynt av dessa 19 kvinnor och deras medoffer som nu är tusentals till antalet?

Är det då så underligt att man blir lite lätt putt på sin omgivning som inte vaknar upp till samma verklighet som jag ser utspelar sig på gator en tidig söndagsmorgon när jag går min första promenad för dagen.

En kvinna, lätt vinglig under fötterna som inte vågar gå fortare, stannar upp på cykelvägen där jag väntar på att min hund ska få lukta på grässtrån eller som jag kallar det, “att läsa morgontidningen” som de gör.

Jag ser henne men visar att jag inte har något intresse av henne, jag utgör inget hot och går vidare lite snabbt för hon ska känna sig säker. Jag viker av och går med hunden in på en skogsstig och hon går bakom mig samma väg men så fort jag stannar för att invänta min hund så stannar hon med.

Har världen blivit så snedvriden att ingen litar på någon och alla är ett potentiellt hot?

Hur hedrar vi dessutom offren för denna terror som utspelar sig på våra gator och torg, i gränder och runt våra hem? Så kallade jurygrupperingar röstar inte ens för Italiens bidrag utan den enorma upphämtningen som visar vad människor inom hela Europa verkligen tycker får överta någon slags moralvärderingsroll för att det Italen gjort är enormt uppskattat.

Att faktiskt hedra alla offer “ifrån Asien till England” som de sjunger i “Non Mi Avete Fatto Niente” (Du har inte gjort mig något).

Är det bara Italien som vågar stå upp mot terrorn i detta bidraget och faktiskt proklamera att det meningslösa våldet inte kan utgöra ett hot för vi kommer bara stå starkare för varje angrepp. Resa oss på nytt likt barn och gå vidare, förhoppningsvis mer enade i kampen mot terrorn och förtrycket.

Av Micke Jstam