Ann Heberlein – OM BESVIKNA MODERATER

Jag träffar honom – eller henne – nästan varje dag. Igår var det en man, mycket välklädd, mycket trevlig, välutbildad och välbärgad, med våning på Östermalm och sommarhus i Skåne. Han hejdade mig utanför Riche för att han ville tacka för mina texter och mitt engagemang. Han berättade att han arbetat många år utomlands, i Asien och i Arabvärlden, att han driver flera framgångsrika företag och att han har klassika konservativa värderingar. Han är en moderat kärnväljare.

Han berättar att han är arg, mycket arg och mycket besviken. Efter att ha röstat M i decennier valde han att rösta blankt 2014. 2018 blir det SD. “En ren proteströst”, säger han och fortsätter, “om inget händer nu måste vi flytta”. Han och hans familj har redan långt framskridna planer på att lämna Sverige. Då tar han med sig sina företag, naturligtvis – och Sverige förlorar både dugliga medborgare och skatteintäkter.

Han tillstod att han var tveksam till om SD verkligen har kapacitet att styra ett land, men hans besvikelse över Moderaternas svek, oviljan att regera, MÖK och DÖ var starkare än hans tvekan på Sverigedemokraternas förmåga. Jag berättade om våra förslag – bidragstak, effektivare avvisningar, höjda straff, insikten i att invandring måste begränsas och så vidare. “Det låter mycket bra”, svarade han, “och jag gillar dig. Men jag kan inte. Jag kan bara inte rösta på Moderaterna”.

Det är ett trevligt samtal, med en man som är politiskt kunnig, medveten och intresserad, med borgerliga värderingar. Jag möter människor som är som han nästan varje dag, i hundrastgården, i mataffären, på krogen, på gatan. De är moderater, inte tu tal om det, men de är besvikna, förbannade, oroliga. De tror inte på SD – men deras stolthet förbjuder dem att rösta på det parti de trott på, stöttat, argumenterat för, ja, älskat, och som sedan svek dem så gruvligt.

Innan vi skildes åt, han gick åt sitt håll och jag åt mitt i den ljumma Stockholmsnatten frågade jag om det fanns något som skulle kunna få honom att återvända till Moderaterna. Han ser länge på mig. Först skakar han på huvudet. Sen säger han. “En ursäkt. Jag vill se att partiet förstått att de misslyckats. Jag vill att de ber oss om ursäkt”. Vi tar varandra i hand och sen försvinner han.

Av Ann Heberlein