KATERINA MAGASIN: Äldreomsorg i Sverige: “Kvinnor från “andra” kulturer får inte röra män därnere

 

Jag har tidigare skrivit om kulturkrockar inom bland annat vård och äldreomsorg, eftersom detta är en verklighet som det inte skrivs särskilt mycket om. Men med tanke på att Sveriges demografi snabbt förändras och man talar om behovet av arbetskraft till bland annat just vård, behöver frågorna lyftas upp. I veckan som gick diskuterades trygghetsvärdars ovilja att ta kvinnor i hand – men frågan om personal inom äldrevård som vägrar utföra vissa sysslor med hänvisning till religion är en ännu mer ömmande. Hur påverkas Sveriges gamla av könsdiskriminering utifrån religiösa skäl? Här en läsarreaktion som belyser frågeställningen.

“Jag började arbeta inom äldrevården med dementa 1999. Då arbetade jag på en välfungerande och fin arbetsplats där de äldre gavs tid, och där det va mycket viktigt att aldrig behöva dö ensam. Den högsta chefen va mycket noggrann med att extrapersonal skulle sättas in när man visste att någon låg inför döden. Jag blev uppmuntrad till att läsa till undersköterska, och blev klar 2005. Samtidigt flyttade samtliga gruppboenden med personal till ett annat äldreboende, detta av ekonomiska skäl. Så, när jag blev klar började jag mitt arbete där. Det blev som en stor chock för mig. Förutom att det var som att jobba på ett löpande band, så fick de äldre ligga och dö ensamma. Jag blev sjuk av detta, vilket ledde till upprepande självmordsförsök och självskadebeteende.

Efter en längre frånvaro med sjukskrivning och arbetsförmedlingen gick jag tillbaka till min arbetsplats, men då till en ny enhet. Jag och chefen kom inte överens, hon tyckte inte om att jag sa vad jag tänkte. Jag blev överflyttad till en annan enhet. Där fick jag upp ögonen för någonting nytt. Här är det äldre som är somatiskt sjuka, och som har kvar sin kommunikativa förmåga.

Det jobbar som vi vet många muslimer inom vården. En dag när jag gick in till en man och skulle hjälpa honom med hans hygien, säger han: Åh vad skönt att få bli ren där nere. Han var så tacksam. Av honom fick jag veta att det jobbar folk från “andra” kulturer där de inte får röra män därnere. Jag blev väldigt illa berörd. Mina tankar började röra sig, och jag undrar i mitt stilla sinne hur många män inom äldrevården som är tvungna att gå ofräscha och smutsiga “därnere” bara för att det inom vissa kulturer inte är ok att tvätta män.

Apropå särbehandling. När man går vårdutbildning är det verkligen no-no att ha på sig nagellack, smycken eller långa naglar. Döm om min förvåning när en i personalen gick omkring med svarta och röda naglar och hennamålningar över hela händerna. Jag gick till min chef och påtalade detta fel. Jag såg på min chef att hon inte var riktigt bekväm med detta. Hon sa då till mig att hon talat med min arbetskamrat och sagt att det är ok om man inte har henna över “nagelbanden”. Samtidigt som en annan av mina arbetskamrater blev satt att gå igenom personalen för att vi följde alla rutiner. Bl.a. den att inte ha nagellack, smycket eller långa naglar.

Det är för mig märkligt att samma regler inte gäller för muslimer som för kristna inom vården. På samma enhet när en kvinna var på väg att dö, sa sjuksköterskan till chefen att hon nu behöver vak. Varpå chefen sa nej! Den äldre kvinnan fick ligga och dö ensam då det kostar extra att sätta in personal för vak. Det blev under fikapausen ett ämne som upprörde.

Jag är inte bara en gammal vårdpersonal, jag är även patient inom psykiatrin. Och en sak kan jag säga. Det går många gånger inte rätt till, varken inom äldrevården eller psykiatrin/primärvård. Det är som en evig kamp när man skall slåss för yttrandefrihet och visa hur det faktiskt ser ut i samhället.

Tack för ordet!”

Ping Katerina Janouch

Originalartikeln hittar du här…

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •