Julia Caesar: Den oknullbara nuckan

| 16 juni, 2018
Malin Lindroth.

Vem av oss har inte varit nucka någon del av livet? Och hur kommer det sig att några av oss blir utvalda och älskade medan andra inte blir det?

Vem är hon, nuckan? Den oälskade, bortvalda. Hon som både finns och inte finns, dold i omgivningens hänsynsfulla tystnad. Malin Lindroth ville gå till botten med nuckan. Hon skriver:

”För femtio, sextio år sedan var nuckan en figur som man skrämde unga kvinnor med. ”Akta dig! Annars kan du sluta som nucka!” I dag drömmer jag om en nucka som kliver ur skammens garderob, odlar sin position och äger sin historia.”

”Nuckan kom till mig som en lysande möjlighet. Hon var ingens allt och ingens enda, ingens mamma, älskarinna och minst av allt fru. Hon var den som länge vandrat runt som en skugga av en kvinna i ett patriarkat som haft allt att tjäna på att hon håller tyst. Nu är hon min vän, en position, ett alter ego.”

Malin Lindroth vill ta tillbaka ordet nucka. Reclaima det. Det är ett befrielseprojekt.

Kan en man vara en nucka? Inte inom språkets ramar:

”I likhet med ”hora”, ”subba” och ”huskors” är nucka ett hån som av tradition har varit reserverat för kvinnor. Det finns ingen manlig motsvarighet i språket.”

Det kan också vara som med min älskade farfar när jag tolv år gammal förkunnade att jag tänkte ta studenten. Det hade ingen i vår släkt gjort.

Farmor och farfar.

”Hö hö!” fnös farfar. ”Vad ska du med studenten till? Du ska ju gifta dig och få barn!”

Det är andra sidan av samma kvinnosyn, kvinnan som bara får värde genom en man. Jag blev rasande, men det vågade jag inte visa farfar. Jag gick utom hörhåll, hoppade upp och ner av ilska och väste ursinnigt ”Jag-ska-ta-studenten, jag-ska-ta-studenten…”

Jag gjorde både/och. Tog studenten, gifte mig och fick barn. Och vem stod på skolgården med blommor, stolt som en tupp, om inte farfar.

I bokens förord skriver Malin Lindroth:

”Jag ser mig omkring och tänker att det måste vara nuckans tid nu. Så här dags i historien är det dags att sluta skämta om den oknullbara och se henne för vad hon är: en bärare – inte av ett stigma – utan av en röst.”

Hon trär aha-upplevelser, som svarta pärlor på en tråd, när hon beskriver den ensamlevande kvinnans utanförskap. Både som en sorgesång över ett ofrivilligt ensamt liv och ett beslut att spräcka det sista tabut, den sista skammen; nuckan.

”Horor och madonnor känner man ju till. Frågan är var nuckan kommer in i bilden. Mitt förslag är att också hon har en plats i det freudianska komplexet. Jag tror att hon står mitt emellan den första och andra kvinnan, smälter samman deras skuggor till det rena kvinnoföraktets arketyp. Inte horig. Inte kysk. Bara oknullbar.”

Najad, målning av John William Waterhouse (1849-1917).

”Det har inte fattats män i mitt liv. Tvärtom har de som stått mig nära nästan alltid varit män. Jag har fikat och pratat bort tusentals timmar. Jag har upplevt stor närhet och samförstånd, haft obetänkt sex med trista konsekvenser, rådgivit vid inköp av skjortor och kostymer. Men aldrig i rollen som livskamrat, alltid som bästa väninnan. Resultat? Femton gånger har jag förälskat mig sedan åttionio. Alla männen har sagt nej. Själv har jag inte sagt nej till någon. Det har aldrig givits tillfälle.”

”Män som tog vägen genom mitt liv pratade mycket om kärlek. Ofta satt de mittemot mig och längtade intensivt efter hon som skulle komma, efter barnen de skulle få. Men alla var de överens; hon de sökte var aldrig jag.”

”Skalar man bort det praktiska och går till nuckskapets innersta kärna handlar det, vill jag påstå, mest om att hantera en kronisk känsla av avvisande. Den känslan vet jag att jag delar med många män.”

”Vad är det med nuckan som provocerar så? Att nuckgestalten sammanfattar hela katalogen av nutidens stora rädslor är säkert en del av förklaringen. Inte bara är hon ensam, barnlös och allmänt betraktad som Hon Som Inte Får Nåt. Hon har inte ens den goda smaken att vara det på ett sätt som går att foga in i den gängse berättelsen om samtiden.”

”Problemet är att många inte vet hur man pratar med den som inte har en tvåsam referensram. De löser det genom att korrigera eller ogiltigförklara.”

Skriet, målad av Edvard Munch (1863-1944).

”Bra att du tar hand om din ångest själv” säger mannen som skickat ömma mail till henne varje dag när hon varit på en utlandsresa och bjudit in henne att bo hos honom när hon kom hem.

”Det är många som inte fixar det” tillägger han erkännsamt.

”Dagarna gick och ingenting särskilt hände. Om nätterna sov jag i gästrummet i en lånad t-shirt. Om dagarna satt jag i en friggebod och försökte skriva på en roman som jag inte kom någonstans med.”

”Genom fönstergluggen kunde jag se hur min svårflirtade värd smög omkring i trädgården med en trådlös telefon och handen som en kupa över munnen.

När våra blickar möttes genom glaset slank han in bakom rosenbuskaget och fortsatte samtalet där. Jag förstod att han pratade med sin före detta. En kvinna med ”sår i själen” som var ”otroligt begåvad” men ”inte gick att leva med”.

”Minnet gör mig ont. Jag ser mig sitta i bersån och förbannar mitt beteende. Å, som jag håller på! Så många frågor jag ställer! Så högt pris jag betalar för nästan ingenting.”

”Min sommar med mannen i bersån var över på någon vecka. Därefter kom fjorton förälskelser till, och de följde ungefär samma mönster. Jag träffade dem i kultursvängen, på föreläsningar, vid kaffeautomater och det var som en fest varenda gång. Vi föll in i ett samtal, klev ned i en underbar ström av ord, och sedan blev vi plötsligt oskiljaktiga. Telefonen ringde jämt. De ville alltid prata.”

”Att fika på stan kunde ta upp till arton timmar (inklusive middag, övernattning, promenad). Det var omöjligt att bryta upp. Ingen ville vara den som sa det sista ordet.”

”När de dansade in med stjärnljus i blick och förklarade att nu, nu, nu hade de träffat henne, hon som de inte trodde fanns, satt jag alltid som ett får och fattade ingenting. ”Jaså. Jaja… Jag trodde att du och jag liksom…? Inte? Nänä. Jag fattar.”

I mitt minne står en kör, en hel jävla manskör och sjunger samma dödsmässa i femton stämmor. ”Hur kunde du för ett ögonblick tro…? Hur kunde du ens tänka tanken? Inte du. Inte du. Inte du. Inte du.”

Och sedan var det fritt fall ner i förnedringen.”

”Att på något vis markera skillnaden mellan älskad och oälskad kvinna var viktigt för de flesta av dessa män. Den älskade kvinnan var hon som man delade säng med. Vi andra fick kliva ur sängen direkt efter sex och vika ihop oss i en kökssoffa där en gammal mamma hade legat och dött tre decennier tidigare. Eller visas ut till de frånvarande barnens rum, där man sedan låg ihopknycklad i en åttiosäng och slogs med ett påslakan med Spidermantryck.”

”I sitt dagliga värv var de flesta av dessa män kritiskt sinnade humanister som hellre skulle sondmatas med råttgift än fara ut i känsloargument. I avvisandets stund har många av dem blivit som förbytta. Som om de skulle ta igen allt kännande som aldrig kom till uttryck dagligdags.

Många kände allt möjligt om kläder och hår. Andra kände starkt i åldersfrågor. Någon hade en ”estetisk preferens” som måste vara uppfylld för att det skulle Kännas Rätt. Fast de värsta var de diffusa. De som bara kände i största allmänhet och behandlade den känslan som en ovärderlig Mingvas, vilken man inte fick peta på, närma sig eller säga något om, endast beundra på avstånd.”

”Jag försökte blidka dem. Jag försökte att vinna kärlek från alla som inte ville ha mig.”

”Men jag går heller inte med på att nuckor är dömda till ett liv i kärlekslöshet. Visst. Det vore behändigt för den patriarkala ordningen om jag och mina nucksystrar gick med på att definieras som analfabeter i älskande, men den tjänsten ska vi inte bistå med.”

”Om femton män nu säger nej går jag någon annanstans med älskandeförmågan. Jag går varthelst min uppmärksamhet och innerlighet tas i bruk.”

Litteratur:

Malin Lindroth: Nuckan.

Originalartikeln hittar ni här…

Av 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •