Att vara tjänsteman i regeringskansliet är inte att ha vilket jobb som helst.

| 30 september, 2018

Inte sedan julhälsningen som 172 Sidaanställda skickade till dåvarande biståndsministern med ett ifrågasättande av biståndspolitikens inriktning år 2009 (https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3329520) har jag sett ett sådant flagrant exempel på tjänstemannaaktivism i strid med den grundläggande rollfördelningen i statsförvaltningen, som det sk tjänstemannaupprop med 261 underskrifter som cirkulerat och diskuterats i veckan.

Det gör mig genuint sorgsen att erfarna tjänstemän – med vad som kan antas vara en legitim personlig oro för aspekter av samhällsutvecklingen – väljer att kanalisera sin oro i ett upprop som:
– i framställningen grundas på projicerade antaganden om kommande framtider, fria tolkningar av lösryckta uttalanden och ideologiska spekulationer.
– i praktiken upphöjer förvaltningens värdegrund till en nivå någonstans i paritet med regeringsförklaringen eller till och med grundlagen.
– i förlängningen riskerar ge vatten på kvarn till de enskilda destruktiva röster som hävdat att RK är politiserat och man därför behöver ”rigga om” RK och tillsättningen av opolitiska tjänstemän i RK (jmf https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/WL5jJa/hemlig-inspelning-sd-toppen-ville-rigga-regeringskansliet).
– i kontrast till sina egna formuleringar om människors lika värde visar en bristande respekt för just det demokratiska systemet och den rollfördelning i statsförvaltningen som följer av detta.
– i sak undergräver den tillit till den opolitiska förvaltning som är en stomme i vårt styrelseskick, med potentiellt förödande konsekvenser.

Att vara tjänsteman i regeringskansliet är inte att ha vilket jobb som helst. Det är inte ett jobb där man fritt väljer vilken agenda som ska drivas, utifrån eget tycke och smak. Det är inte ett jobb där man recenserar sittande regeringars omdöme eller lämplighet, tar avstånd från eventuellt tillträdande regeringskonstellationer, eller höjer varningens fingrar under pågående regeringsförhandlingar. Nej, det är ett jobb som i all sin komplexitet går ut på att stödja regeringen att styra riket och förverkliga sin politik. Det är arbetsbeskrivningen, men det är inte bara en arbetsbeskrivning utan en grundsats i vårt styrelseskick. Om man saknar medvetenhet om detta eller inte ser uppgiften som förenlig med den egna värdegrunden, då är frågan om RK är rätt kanal att välja för sitt yrkesmässiga utlopp. Men denna gång är skadan i en mening redan skedd, för neutraliteten och opartiskheten har naggats rejält i kanten. Och att inte förstå vidden av detta problem, att vifta bort ett brev av detta slag som en helt vanlig intern arbetsmiljödiskussion på en helt vanlig arbetsplats, är ett problem i sig.

Det kan mycket väl vara så att det finns individer som undertecknat detta upprop, eller detta ”brev”, utan att reflektera närmare över dess djupt politiska innebörd. Som vid själva undertecknandet kanske såg det som ett internt inspel om RK:s arbetsgivarpolicy, som ett spontant tillfälle att initiera en förnyad värdegrundsdiskussion i storgrupp eller som en teoretisk frågeställning formulerad i ett infall av kollektiv intellektuell nyfikenhet. Och det kan finnas individer som faktiskt känner genuin oro över om de på grund av etnisk bakgrund, sexuell läggning etc skulle kunna påverkas av ett regeringsskifte.

Men jag har själv tillbringat tio år i Utrikesdepartementet (ej längre) och har aldrig tidigare varit med om några namninsamlingar eller brev till förvaltningschefen ens när det kan ha varit påkallat av verksamhetsaktuella skäl. Och jag vet med säkerhet, efter tusentals timmar inne på departementet, att diplomater vet att väga sina ord och är bekanta med betydelsen av rätt valt tillfälle. Därför sticker detta upprop ut både till form, innehåll och avseende tajming. (Jo, visst kan kollegor mellan skål och vägg genom åren ha uttryckt viss personlig oro både över miljonrullning till diktatorer eller handelsutbyten med kvinnoförtryckare, men det skulle aldrig ha fallit dem in att omsätta detta i en frågeställning om värdegrundens relation till grundlagen eller regeringsförklaringen.)

Som den omtalade värdegrunden föreskriver måste varje RK-tjänsteman ”vara medveten om att upprätthållandet av förtroende å ena sidan och åsiktsfriheten å andra sidan ibland kan innebära en konflikt som den enskilde måste hantera klokt och efter eget omdöme”. Detta understryks även i den artikel av fd rättschef Carl Henrik Ehrenkrona och fd personalchef Harald Sandberg som publicerades på DN Debatt ikväll. (https://www.dn.se/debatt/tjansteman-kan-anvanda-sin-meddelarfrihet-eller-sluta/)

Vad gäller det hypotetiska scenario där tjänstemän skulle väntas verkställa odemokratiska beslut eller handlägga kränkningar av mänskliga rättigheter, konstaterar jag att det inte har något med det aktuella läget att göra. Genom att upphöja sina egna föreställningar om sverigedemokratiska baktankar till ett reellt hot mot statsförvaltningens integritet, blåser man snarast upp SD:s avsikter och överskattar deras förmåga, samtidigt som man grovt underskattar övriga partier och det demokratiska systemets inbyggda trögheter.

I sitt brev till förvaltningschefen frågar tjänstemännen bland annat om RK som arbetsgivare kan GARANTERA att medarbetare inte kommer att drabbas psykosocialt av tänkbara arbetsmiljöförsämringar som kan följa av ståndpunkter framförda av ”partier” som eventuellt skulle kunna ingå i ett hypotetiskt ”regeringsunderlag”. Puh. Jag försöker föreställa mig hur långt denna frågeställning skulle kunna dras i olika politiska riktningar: Kan RK garantera att jag som tjänsteman inte kommer att få psykosociala men av att det finns företrädare för partier i regeringsunderlaget som i skrivna tal gjort åtskillnad mellan ”vita, heterosexuella, medelålders män” och ”människor”? Kan RK garantera att jag som tjänsteman inte kommer att må dåligt av att det finns partier som kan komma att ingå i regeringsunderlaget som vill avskaffa äganderätten? Kan RK garantera att jag som tjänsteman inte kommer att drabbas hälsomässigt av att det finns företrädare för partier i regeringsunderlaget som gläds åt att Maduro segrade i det venezuelanska presidentvalet?

Det har gått flera dagar sedan detta upprop uppmärksammades, men jag har inte kunnat släppa det. Jag har grubblat över om jag överreagerat eller avsiktligt misstolkat detta, men har kommit fram till att så inte är fallet. I bakhuvudet mal frågan: Kan RK som arbetsgivare garantera att alla RK:s tjänstemän har tillräcklig kunskap om grundlagen och rollfördelningen mellan politiskt tillsatta och opolitiska tjänstemän? Den är nämligen helt central för alla som bryr sig om värnandet av vårt konstitutionella system.

(För ett mer utvecklat resonemang om varför tjänstemannaaktivism är problematiskt och till och med kan ses som odemokratiskt, rekommenderas Jakob Heidbrinks artikel här: https://kvartal.se/artiklar/nurnberg-star-inte-for-dorren/. Han möter på ett klartänkt sätt de förväntade invändningarna om byråkratins inbyggda obstruktion och den där intuitiva känslan som nu verkar breda ut sig av att det är bra att ”farlig” politik stoppas.)

Hanna Hellquist