Minusgrader, hemlösa köar på trappan utanför härbärget. De tittar på varandra. Vem sover på gatan i natt?

| 30 november, 2018

I går skrev Kvällsposten om hur det på många håll set ut i välfärdens Sverige. Hur människor köar på trappan till härbärget. Hur de får köa i minusgrader bara för att få reda på att där inte finns någon bädd till dem denna natten heller.
Denna artikel är inte skriven från någon storstad, nä det är i Kristianstad som Kvällsposten slagit ner och intervjuar några av alla dem som är hemlösa.
Kristianstad, en stad med strax över 40 000 innevånare är där alltså hemlösa som får hitta natthärbärge i tält, trappuppgångar eller på en parkbänk. Myndigheterna står handfallna medan allt fler blir hemlösa. I denna artikel handlar det om Carola som vill tillbaka till sina söner. Om Jonas som förlorade allt på fyra månader. Och om Patrik som varje natt somnar i sitt tält.

Det handlar om hur samhället vänder de som står på samhällsstegens lägsta pinne ryggen. Det handlar inte bara om de med missbruksproblem eller lider av psykologisk ohälsa, utan det handlar “vanliga Svenssons” som på ett eller annat vis råkat illa ut, som blivit vräkta för att deras inkomst, pension inte räcker till.
Stadsmissionen Kristianstad säger att bara sen oktober månad har de varit tvungna att avvisa ett 70-tal eftersom sängplatserna inte räcker till.
De fortsätter med att säga att vid samma tidpunkt förra året rörde det sig om ett fåtal avvisningar. Enligt dem visar detta nu på att hemlöshet breder ut sig även i mindre städer och att den suger in fler människor, en utveckling som pågår i Kristianstad men även på många andra håll i Sverige.
Merete Tillman, förvaltningschef vid arbete och välfärd i Kristianstad säger: “Det har tagit oss på sängen. Vi har varit lite oförberedda, men bostadsmarknaden är kärv. Det är grupper som redan befinner sig i en svagare position som i högre utsträckning slås ut.”

Hon säger också att det som ökar mest är den strukturella bostadslösheten. Den är samtidigt svårdefinierad. Det rör sig inte om personer som lider av missbruk eller psykisk ohälsa, utan om en annan grupp hemlösa. Myndigheterna kämpar med att få svar på vilka de är och vart de kommer ifrån.
Natthärbärget i Kristianstad som bara har tolv bäddar, tre till kvinnor och nio till män, delar ut sovsäckar, filtar och kaffe till dem som inte får plats på härbärget. Sedan får de ge sig ut i natten. Flera hemlösa är tydliga med att de vill att kommunen utökar de tolv platserna på härbärget.
Merete Tillman säger: “Det kan komma att bli en diskussion, men tolv personer i en sådan speciell situation ökar också friktionerna. Det får man ta hänsyn till. Vid riktigt bistra vintrar har stadsmissionen tagit in fler som tillfällig lösning, men att utöka i den formen vi har nu ser jag som svårt.”
Kvällspostens reporter frågar då: “Finns det någon risk att någon faktiskt fryser ihjäl i vinter?
Merete Tillman svarar: “Det är klart att det kan hända, även om vi har rätt så bra koll var folk befinner sig. Men det kan man aldrig svära sig fri ifrån. Vi kan inte trolla, det finns ingen uppsjö av lägenheter som vi kan tillhandahålla.”

En av de hemlösa berättar för reportern att han blev hemlös efter att han fick diagnosen Graves sjukdom, en form av giftstruma som sätter sig på sköldkörteln. Den gjorde det omöjligt för honom att jobba, och jobbar man inte så går det inte att betala hyran, även om han försökte. Våren 2016 blev han hemlös med sjukpenning.
Han säger: “Läkarna har sagt att jag inte klarar en vinter utan tak över huvudet. Och om jag dör här ute kommer det ta flera veckor innan någon hittar mig.”
Reportern frågar då: “Varför har du inte berättat för din son om hemlösheten?”
Mannen svarar med: “Det är en skam för mig. Det ska ju bara inte få hända. Jag vet om att han skulle bli alldeles tokig om han fick reda på att jag inte hört av mig för den saken. Men jag anser att han måste få leva sitt liv utan att behöva bry sig om mig.”
Reportern fortsätter då fråga: Vad tror du han skulle säga?
Mannan svarar: “Jag vill inte ens tänka på det. Vad säger man om en sådan sak? Har man inget boende alls är man ingenting. Man finns inte i samhället längre. Det är ett limbo, ett ingenstans och ett ingenting. Det är ingen som hör dig och ingen som ser dig. Du har inte förlorat en bostad, du har förlorat hela livet. Men man måste gå vidare. Man kan inte ge upp.”

Enligt experter kan den strukturella hemlöshetens framfart i Sverige bromsas genom att bygga bort den, men då måste det byggas 80 000 nya lägenheter varje år fram till 2025 bara för att komma i fas med den växande befolkningen och bostadsmarknaden.
Men kommer det att byggas så många nya lägenheter det är den brännande frågan?
För det som byggs nu är knappast sådant som en bostadslös kommer att få ta del av. De bostäderna är sådana som är till för dem med djupa fickor. Och de få överkomliga lägenheterna som byggs är där många som söker, inte minst sen migrationen 2015, så frågan är om dessa bostadslösa i Kristianstad kommer att få en bostad innan de frusit ihjäl, eller dött på något annat vis som härrör till att de är bostadslösa.
Detta visar bara på att det samhället som ledande politiker säger vara ett föredömligt välfärdssamhälle och där vi inte sätter den ena gruppen före den andra istället visar att det just det som dessa politiker gör. Det är just det som de gör gentemot en grupp som inte har något annat än en sovsäck och några extra plagg till ombyte.

https://www.expressen.se/kvallsposten/hemloshetens-nya-ansikten-i-smastaden/?fbclid=IwAR3MhoK0m6HzcayaH5WohsqUXGYmk0SM6CyWQj0PGxgXslj2CBwUHNEMXvY

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •