PM Nilsson: Vädra ut DÖ-andan

| 27 december, 2018

I går skrev PM Nilsson i en ledare i Dagens Industri om att i onsdags var det fyra år sen där stod fem bistra partiledare och två ännu bistrare språkrör i riksdagens presskonferensrum och presenterade Decemberöverenskommelsen. Det då nyligen utannonserade extravalet blev inställt, och den parlamentariska krisen löstes med att största konstellation skulle regera och budgetera med passivt stöd av den mindre.

Därmed skulle ingen behöva bekymra sig för hur Sverigedemokraterna skulle rösta, inte förrän 2022 då de tänkte överenskommelsen skulle upphöra. Men man ser hur feltänkt den var om man lägger den över nuvarande riksdag. Om DÖ fortfarande varit i kraft nu skulle Löfven utan tvekan regerat vidare med aktivt stöd från Vänsterpartiet i budgeten.
Och fått igenom den i riksdagen trots att han hade haft 60 procent mot sig.

För DÖ försköt makten över den ekonomiska politiken långt ut på vänsterkanten och avväpnade oppositionen under hela förra mandatperioden. Det märktes var gång Magdalena Andersson kom med budgeten till riksdagen och det blev debatt om den, då stod Emil Källström från Centerpartiet, Mats Persson från Liberalerna, Jakob Forssmed från Kristdemokraterna och dåvarande ekonomiskpolitiske talespersonen hos Moderaterna Ulf Kristersson i plenisalen och sade, att den var företagsfientlig, att den var oansvarig, att den var skadlig och att den slösade bort högkonjunkturen. För att i nästa minut i brått mod släppa igenom den.

Den enda som dömde ut budgetarna inte bara i ord utan också i handling var SD och Oscar Sjöstedt som konsekvent röstade för M:s budget när deras egen hade fallit. Och det var DÖ som gjorde SD till det enda fullvärdiga oppositionspartiet.
Så vad hade blivit kvar av den arma borgerligheten om DÖ hade funnits denna höst?
Och nu fyra år senare så har vi precis samma debatt, det är samma snillrika tidningar som argumenterar för att DÖ ska adlas till ett regeringssamarbete. Det är samma retorik, SD ska uteslutas med alla medel från allt som liknar inflytande. Allt annat är underordnat detta mål.

Oavsett om det ställer Sverige inför en kris utan dess like.
Emil Källström och Mats Persson med sina partier ska bryta sig loss från alliansvännerna som tycker likadant i alla stora ekonomiska frågor och i stället förhandla med Magdalena Andersson och Janine Alm Ericson från MP. Dessa partier ska då avstå från att nog ganska enkelt få igenom mycket stora delar av sin egen ekonomiska politik. Bara för att utestänga Oscar Sjöstedt och SD från inflytande i budgetfrågorna.

Att M:s och KD:s gemensamma reservation i finansutskottet vann med SD:s stöd och att Sverige under nästa år genomför skattesänkningar för 20 miljarder är helt logiskt. SD delar allianspartiernas ekonomiskpolitiska ståndpunkter och röstar för att den politiken ska förverkligas. Medan motståndarsidan på vänsterkanten kallar så klart detta för att “ge makt till SD”.
Men det är det inte, däremot får riksdagsmajoriteten genomslag för sin ekonomiska politik, vilket är meningen med en representativ demokrati. Men det var ju det som DÖ ville sätta stopp för, förneka svenska medborgarna demokratin för något som skulle se ut som det men vara något helt annat.

Och det börjar komma lite försiktig kritik mot DÖ-andan från statsvetarhåll, Henrik Ekengren Oscarsson, chef för Valforskningsprogrammet i Göteborg, skrev i förra veckan på mikrobloggen Twitter att väljarkåren 2018 hade en tyngdpunkt strax till höger om mitten, liksom den nyvalda riksdagen. Ändå har regeringsbildningen svårt att hitta samma tyngdpunkt.
Oscarssons företrädare Sören Holmberg har länge konstaterat att det “blåser högervindar i Sverige”. Vindriktningen har funnits i alla val sedan 2006 och styrkan har tilltagit. 2018 röstade nära 60 procent av väljarna på partier som i klassiska ekonomiskpolitiska frågor ligger till höger.

Så Socialdemokraternas enda chans att regera vidare i ett sådant landskap är att splittra borgerligheten och skrämma motståndarna från att ta makten. Därför håller de tillsammans med de övriga vänsterpartierna på med det ohistoriska och relativiserande jämförelsen mellan SD och nazismen. Socialdemokraternas många lydriken svansar efter och fyller i med hisnande historiska språng till Tyskland 1933, som nu betraktas som ett avgörande år för svensk regeringsbildning 2018.

Den enda partiledaren som är helt fri från DÖ, Ebba Busch Thor gör rätt som benämner kampanjen vid sitt rätta namn, och det är en en viktig orsak till hennes framgång. Hon skäms inte ett ögonblick för att ibland dela åsikt med SD. M-ledaren lider fortfarande av skadorna från att ha vikt ned sig, vilket försvagade honom under valrörelsen.
Men gör han sig av med detta ok, eller gör han det, det är frågan. Oavsett om M bildar regering eller blir centrum för oppositionen är det av yttersta vikt att värna sin självständighet och fria tänkande mot alla som vill skrämmas.

För borgerliga ståndpunkter som även delas av SD är fortfarande borgerliga ståndpunkter. Och där ligger tyngdpunkten i riksdagen.
Så man har svårt att förstå varför borgerligheten har så svårt att inse att även om de delar samma idéer som SD så är de inte Sverigedemokrater, lika lite som om de delar samma idéer som socialdemokraterna gör dem till sossar.
Men det är väl så i ett politiskt landskap som inte styrs av politik utan av politisk korrekthet. I ett land där partimedlemmar tror att vi kan ta emot hur mycket folk som helst utan att det påverkar landet det minsta.

För att läsa hela PM Nilssons ledare gå in på nedanstående länk.

https://www.di.se/ledare/vadra-ut-do-andan/?fbclid=IwAR2OtMSx43BrcIbteeDkveSq9MCT_v8tHHDEn-YX9HYhJAoO5lDXrc9jmoY

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •