I det nya Sverige är att vara kristen någonting fult

| 19 januari, 2019

Det är inte politiskt korrekt att vara kristen i det nya Sverige och åsiktskorridoren försöker fostra och förminska moderna kristna till att få en ny självbild.
 
Svenska Kyrkan har 6 miljoner medlemmar och ateister och invånare med annan tro skulle självklart ha lämnat Svenska Kyrkan för länge sedan. 6 miljoner medlemmar är ju en fantastisk siffra i ett modernt land där man inte längre går i kyrkan på söndagar.
I David Thurfjells bok “Det Gudlösa Folket” kallar han sveriges kristna för “postkristna”. Post betyder “efter” – efter vad? Uttrycket är naturligtvis felaktigt eftersom dagens kristna snarare är “nutidskristna”.
En kristen definieras inte längre av att man går i kyrkan varje söndag, ber bordsbön vid varje måltid eller står på knä med knäppta händer framför sängen i en kvällsbön. Moderna kristna definieras inte heller av att man läser bibeln istället för “Fifty Shades Of Grey”.
 
Sverige är ett kristet land och multikulturvurmarna försöker förneka det genom att fjanta med definitioner kring nivån av kristenhet hos invånarna, enbart för att få modern kristen tro att bli politiskt ful och kulturellt omodern. Detta är bara en patetisk nutidstrend från förespråkarna av ett multikulturellt samhälle och att man försöker beskriva kristna högtider som “gamla traditioner” är bara ett sätt att hylla och hedra “de sanna troende invandrarna som minsann har genuina religioner och en äkta tro”.
 
Vi döper våra barn och gifter oss i kyrkan, ber till Jesus och Gud vid svåra stunder och firar samtliga kristna högtider under året – och 6 miljoner svenskar fortsätter att betala för medlemsskapet. Om vi inte vore kristna skulle vi ju undvika allt som hade med kristendom att göra, gifta oss i rådhuset och undvika kyrkans julotta.
Den enda viktiga frågan är:
 
Varför är det bara alla andra i hela världen som är religiösa men inte vi, trots att vi uppför oss precis likadant?
 
Här beskriver Inga-Lina Lindqvist, född i Ryssland och kom till Sverige 1979, hur hon upplevde friheten att fira vad man själv ville fira och beskriver svenskarna som ett kristet folk som vägrar kalla sig kristna. Hon kommenterar även Thurfjells bok “Det Gudlösa Folket”.
Denna beskrivning är en fullträff och huvudet på spiken:
 
“Eftersom svenskarna har självbilden ”världens mest moderna folk” blir så klart det mossiga utövandet av ”religion” helt och hållet förbehållet De Andra. ”De Andra” är påfallande ofta muslimer. Muslimer kommer inte undan med att deras kosthållning, klädesplagg eller helgfirande är traditioner och vanor.”
 
2015:
“En mörk och ruggig kväll i november 1979 förstod jag begreppet frihet.
Jag hade bott i Sverige i några månader. Jag var femton år, hatade den slitna malmöitiska förorten som ödet hade placerat mig i och saknade mitt sovjetiska liv.
Kvällen var mörk, jag gick runt med blicken fäst i marken. Jag led.
Sedan råkade jag titta upp – och tappade andan. Höghus efter höghus reste sig omkring mig med otaliga fönster. Och i varje fönster, precis vartenda ett, lyste en pyramid och en sexuddig stjärna.
Jag sprang hem och frågade min mamma vad som var på gång. Hon sa att det snart var jul. Vi firade inte jul i Sovjet. Vi firade internationella kvinnodagen, oktoberrevolutionen och, som en borgerlig eftergift, även nyårsafton.
Jag sa: ”Jag förstår, när det är jul i Sverige säger staten att man ska tända en pyramid i fönstret.” Min mamma sa: ”Nej, svenskarna gör det helt av sig själva.”
 
När jag läser den nyutkomna Det gudlösa folket – de postkristna svenskarna och religionen av religionshistorikern David Thurfjell påminns jag om min häpnad och förundran inför att folk spontant och frivilligt kan ge uttryck för en tradition utan att det finns en makt som tvingar dem. För mig är adventsstakarna och julstjärnorna fortfarande en symbol för demokrati och frihet – men när jag läser Det gudlösa folket förstår jag också hur djupt problematiska de religiösa symbolerna är för svenska folket.
För vi är ju världens mest sekulariserade. Eller är vi verkligen det?
 
Eftersom svenskarna har självbilden ”världens mest moderna folk” blir så klart det mossiga utövandet av ”religion” helt och hållet förbehållet De Andra. ”De Andra” är påfallande ofta muslimer. Muslimer kommer inte undan med att deras kosthållning, klädesplagg eller helgfirande är traditioner och vanor. Går du med skägg eller slöja är du en toktroende, punkt.
 
Här finns en dubbelmoral som å ena sidan vilar på vurm för modernitet – men som också har rötter i luthersk teologi. För det vi fått med oss från Luther är inte alls det vi tror.
Från Luther har vi fått uppfattningen om en personlig frälsning genom tron allena. Blott hjärtats tro är den rätta, inte ritualerna och utanpåverket. Så om du inte brinner för religion, är du inte religiös.
Och omvänt: är du religiös, så är du det ända in i kaklet. På det sättet är svenskarna ett extremt folk. Det är svårt att hitta samma glödande kompromisslöshet i andra kulturer.
Jag kommer från en judisk släkt och inom judisk tradition rotar ingen i djupet av din personliga kamp med Gud. Däremot är det viktigt att manifestera sin tillhörighet i upprätthållandet av bud och traditioner.
 
Nu är det midsommar. Frivilligt och spontant och utan statliga påbud kommer vi att smycka majstången, duka med sill och potatis och plocka blommor och bada nakna och väldigt få av oss kommer att ägna en tanke åt vare sig Johannes Döparen eller för den delen Oden och Freja. Vi är världens mest moderna folk. Men vi är också andlighetens strängaste väktare.”
 
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/1kxqbM/gud-bevare-oss-for-religionen
 
2007 skrev filosofen Frederika Spindler om samma fenomen av religionsförnekande. Tyvärr en betalartikel men här är den inledande texten:
 
“Än lyser de sjuarmade ljusstakarna i många fönster. På juldagen fylldes kyrkbänkarna av julottebesökare. Några dagar tidigare fick prästerna fira många skolbarns terminsavslutning. Veckan före lyste det kristna helgonet Lucia upp decembermörkret – och vi sjöng sånger om “…en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid”. På många dagis står julkrubborna kvar. Barnen har placerat gulliga djur runt Jesusbarnet. Så ser det ut i det “sekulariserade Sverige”.
 
I juletid är vår vardag pepprad med uttryck för en kristen religiositet. Religion och tradition flyter ihop. Resten av året för religiositeten en för ögonen mer undanskymd tillvaro, men den finns där likafullt, menar filosofen Fredrika Spindler.
Hon tycker att det är hög tid att vi tar en seriös diskussion kring vad vi egentligen menar när vi påstår att Sverige är så sekulariserat.
Hon tycker att det är dags att vi vaknar upp och inser hur ett religiöst förhållningssätt genomsyrar många av oss “sekulära” svenskar. Det märks på hur vi tänker och talar, vilka värderingar vi har och vad vi väljer att göra. Vad som är rätt och fel. Men vi ifrågasätter det inte.”
 
Bild 1 visar kristendomens utbredning, d v s även andra länder där man inte skäms för att vara kristen.
Bild 2 visar yngres kristna aktiviteter, och observera den grå stapeln i mitten avser “mindre än en gång i veckan”. Detta gäller alltså alla i detta åldersspann.
 
https://www.svd.se/sverige-ar-mer-kristet-an-vi-tror
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •