Vad håller Karolinska sjukhuset på med när deras Kid-team könskorrigerar fjortonåriga flickor?

| 3 april, 2019

Man frågar sig verkligen vad den svenska sjukvården och Karolinska sjukhusets Kid-teamet håller på med när de utför könskorrigeringar på barn så unga som 14 år?
Barn som dessutom i över hälften av fallen lider av andra psykiska diagnoser. De lider av exempelvis självskadebeteende, autism och anorexia. På flertalet av sjukhusen som gör dessa ingrepp uppger de för Uppdrag Granskning att man inte opererar bort brösten på ungdomar under 16 år. I åldersgruppen 16–17 år sker det endast med föräldrarnas godkännande. Där finns dock inga skrivna riktlinjer när sådana ingrepp får göras.

Dock sticker Karolinska universitetssjukhuset, som har Sveriges största könsmottagning ut i denna granskning som UG gjort. De har opererat bort brösten på minst en fjortonårig flicka. Sjukhuset vägrar för övrigt att berätta hur många det handlar om. Och ingenstans i Sverige opereras så unga personer i könskorrigerande syfte som på Karolinska universitetssjukhuset.
Per-Anders Rydelius, överläkare vid Kid-teamet på Karolinska säger: “Om brösten plågar mig så att jag inte kan visa mig ute och inte kan vara med andra ungdomar, om jag inte kan gå i skolan, inte känna att jag trivs. Då är det väl rimligt att om föräldrar, vi professionella och ungdomen har den uppfattningen, hjälpa henne att slippa bysten.”

Men vet en 14-åring vad som det innebär att genomgå en sådan operation kan man fråga sig?
Man kan också fråga sig om det inte är andra saker som ligger bakom att barnet inte mår bra och vill könskorrigera sig?
För som jag skrev ovan så lider över hälften av dessa flickor av andra psykiska diagnoser, av ett självskadebeteende som rimligtvis skulle behandlas innan en så drastisk åtgärd som könskorrigering ens kommer på tal.
Men så är tydligen inte fallet för Kid-teamet, de verkar vilja ta den snabba vägen. Sen när man hör att Per-Anders Rydelius vid Kid-teamet på Karolinska menar att ungdomen själv delvis är ansvarig för beslutet att genomgå en könskorrigering, då blir man mörkrädd.

För vilket barn på 14 år är kapabel att ta detta ansvar?
När det gäller brott och straff så talas det om att inte ens 20-åringar kan vara fullt ansvarstagande, men inom sjukvården och inom könskorrigeringen så kan tydligen en 14-åring själv ta ansvar för sitt liv?
När UG då frågar Per-Anders Rydelius: “Är man säker på att en 14-åring förstår konsekvenserna av ett sådant beslut?”
Så svarar han: “Om det nu är en väldigt ung person, då ligger det särskilt noggrann bedömning bakom. Men du har ju alldeles rätt att det finns ett dubbelt etiskt problem. Det oetiska i att inte hjälpa och underlätta lidandet, det oetiska i att vederbörande kanske 15 år senare ångrar sig.”

När UG då ställer följdfrågan: “Och vem bär ansvaret då?”
Så svarar Per-Anders Rydelius: “Eftersom det i de här fallen har varit konsensus mellan barnet, föräldrarna och professionen så är ju det ett delat ansvar.”
Men vad menar han?
En 14-åring är inte myndig och har då egentligen ingen talan när det gäller deras vård. Det är något som ligger på föräldrarna som vårdnadsinnehavare och på sjukvården att ge dem adekvat vård. Och adekvat vård enligt mig i fall där en flicka inte kan visa sig ute och inte kan vara med andra ungdomar, och inte kan gå i skolan och som också kanske har självskadebeteende är inte könskorrigeringar, det är psykisk vård som bygger upp hennes liv istället för att det kanske raserar det.

Hormonläkare vid Kid-teamet på Karolinska Olle Söder som är en av dem som behandlat flest barn med könsdysfori i Sverige säger: “Om man har en uppfattning som inte stämmer med kroppen så försöker man ju ändra kroppen. Det är ingen optimal behandling, det bygger ju på att man driver det så hårt och tycker det här är deras viktigaste sak i livet att få det gjort. Då är ju frågan, ska vi inte hjälpa de patienterna?”
Men är då könskorrigering den rätta vägen att gå?
För i ett dokument som Socialstyrelsen givit ut och som ska ge ett kunskapsstöd till sjukvården står det bland annat att “det vetenskapliga underlaget är otillräckligt” när det gäller könsdysfori för barn.

Trots detta har Karolinska Universitetssjukhuset behandlar flest patienter i landet, på vuxenmottagningen Anova och hos barnteamet Kid. Enligt sjukhuset så opererades brösten bort på 134 personer i åldern 14–20 år mellan 2013 och 2019.
Lennart Fällberg, klinikchef på Lundströmmotagningen i Alingsås säger: “Socialstyrelsen startade 2013–2014 arbetet med att ta fram nationella riktlinjer. Det slutade i något som kallades för kunskapsstöd. För att bli en nationell riktlinje måste det finnas bevis av ganska hög klass. Och det fanns det inte för den här vården, så då blev det ett kunskapsstöd för oss som jobbar inom vården.”
Men om där inte finns bevis att vården fungerar, vad är det då den svenska sjukvården och då speciellt Karolinska Universitetssjukhusets Kid-team håller på med?

När man läser detta så verkar det mest som om de på Karolinska Universitetssjukhusets Kid-team håller på med dålig psykvård och eventuell misshandel av psykiskt sjuka flickor. Istället för att sätta in resurser på att förhindra självskadebeteendet hos merparten av flickorna tar de den lätta vägen ut. Den vägen som Sametti i från Joensuu, i östra Finland tog. Hon genomgick en könskorrigering men det blev inte vad hon hoppats på. Efter år av medicinering och kirurgi får hon idag leva med sviterna av ett beslut hon ångrar. Hennes problemen löstes inte på sikt trots behandling med mediciner och kirurgi i flera år.
Hon säger: “Det var ju inte meningen att man skulle ångra sig, så var står jag nu? Mina problem finns fortfarande kvar. Jag har inte hittat någon lösning på dem.”

I dag identifierar sig Sametti som kvinna. Något som hon var född som. Men följderna av behandlingen hon nu ångrar kommer hon att få leva med resten av sitt liv.
Hon fortsätter med att säga: “Min kropp är som den är. Operationerna och allt, det kan inte göra ogjort. Min röst låter så här, jag får inte tillbaka mina bröst, jag får inte tillbaka det där nere. Inget kan göras.”
Men enligt forskning är det få personer som ångrar sin könskorrigering. I en svensk studie visar att det från 70-talet fram till år 2010 bara var 15 personer eller 2,2 procent som ångrat sig. Men studien omfattar inte den nya grupp som nu under de senaste åren explosionsartat ökat. Hur många av den som ångrar sig vet ingen.

Risken för att unga människor felaktigt får en diagnos och en oåterkallelig behandling har knappt diskuterats i Sverige. Men Lundströmmottagningen i Västra Götaland märkte för ett par år sedan att patienter kom tillbaka.
Vårdenhetschefen Lennart Fällberg säger: Den gruppen av patienter som ångrar sig står inte på barrikaderna, det kan vi nog säga. De har ett lidande och är inte stolta över det här, utan det är kris på högsta nivå. De gör inget väsen av frågan utan riktar nog väldigt mycket av skulden mot sig själva, för att man hamnat där man hamnat, och inte mot vården.”
Jag tycker det är mer än fel att läkarkåren låter omyndiga flickor, tjejer få bestämma om de vill bli könskorrigerade eller som jag skulle vilja säga könsstympade. Det är något de inte skulle få bestämma om själva förrän de är myndiga och kanske lite klokare. Men det är vad en lekman som jag tycker.

https://www.svt.se/…/sveriges-storsta-konsmottagning-har-op…
https://www.svt.se/…/hor-sametti-beratta-varfor-hon-angrar-…

1 En tanke på “Vad håller Karolinska sjukhuset på med när deras Kid-team könskorrigerar fjortonåriga flickor?

  1. Maria

    “Om bysten hindrar så ska man hjälpa genom att ta bort den”. Med den typen av argument skulle vården få plastikoperera varenda tonåring som inte trivs i sin kropp.

Kommentarer är stängda.