”Förbannade vidrigt med swish journalister! Du tror du är något din ynkliga swish journalist! Fy fan vad vidrigt att hata och få betalt för det.”

| 30 maj, 2019

Ett av många mejl som skickas till mig. Jag brukar inte bry mig, inte heller skriva om det. Det är samma sak varje gång. Hat och hot men nu känner jag att det är dags att prata lite om den otryggheten som många av oss som skriver upplever. Tillskillnad från journalister så har inte vi någon chef eller stort mediebolag som kan skydda oss när det går för långt. Visst kan vi alltid polisanmäla men det är sällan polisen kan göra något.

För det första är jag ingen journalist. Jag är en helt vanlig kvinna som en dag bestämde mig för att ge mig in i debatten därför att jag kunde se hur media vinklar nyheter som har med vår samhällsutveckling, invandring och sexualbrott att göra. Samtidigt som den kritiske, frustrerade och många gånger väldigt ledsna medborgarens röst systematiskt stängdes ute. Jag fick helt enkelt nog och kastade mig in i debatten. Det vore väl fasiken om inte vi ska få höras, tänkte jag.

Jag ser mig inte heller som någon swishjournalist. Jag förstår att personen i fråga använder begreppet i nedsättande termer. Det är helt enkelt fult, fast det i sak egentligen är det mest hederliga, rättvisa och demokratiska sätt att läsa nyheter på. Det bygger helt på frivillighet. Ingen måste donera för att få läsa, oftast också om nyheter ur ett annat perspektiv än den förhärskande ideologin i landet.
Och som det är nu tvingas faktiskt miljoner att betala för en vänsterdriven journalistik många inte uppskattar. Att få välja är viktigt.

Jag har ändå svårt att förstå det här hatet som slår åt alla håll. Det som tycks skrämma är att det finns ett stort behov av att läsa texter och analyser som inte är vänster eller kommer från ett stort mediebolag. Texter som helt enkelt kommer från den vanliga människan.

Om något ser jag mig som en slags medborgarjournalist med ett nära samarbete med mina läsare. Med andra ord, jag betraktar inte läsaren enbart som en anonym röst. Alla gör på olika sätt men för mig är det viktigt att läsarna (i gruppen) känner att de är med och påverkar. Och att det de skriver inte ignoreras av mig. Det handlar om respekt för läsaren.

Med detta sagt, de gånger man valt att donera en slant har jag känt mig både tacksam och ödmjuk. Det är stora och starka känslor för mig. Det har dock aldrig varit ett krav. Jag är övertygad om att de allra flesta förstår att inte bara jag utan att hela gruppen lägger ner mycket av sin tid på att försöka påverka och förmedla artiklar om viktiga händelser i vårt land därför att vi är oroade.

Men hata på ni som gör det. Mig knäcker ni inte, men det är väldigt konstig känsla att hatas av människor bara för att jag skriver.


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer. 

Varje krona hjäper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Författare: Madeleine Lilja

, vår ledarskribent med Magisterexamen inom media och kommunikations-vetare, samt forskarutbildning inom journalistik, 280 hp