Den förtryckande socialismen

| 26 augusti, 2019

Igår valde jag att lyfta fram ett inlägg om en världsstjärna som twittrade om hur hon upplevde Sverige. Det var inga smickrande omskrivningar: vi var rasister, tråkiga, kväsande. Det må så vara, vi hört till leda och inget jag särskilt reflekterade över. Det som fångade mitt intresse var att hon avslutade med att sammanfatta det här som den “förtryckande socialismen”, vilket däremot fångade mitt intresse.

Här kom alltså någon utifrån och skrev om det väldigt många av oss känner som lever i Sverige idag- ett förtryck. Förvånande nog reagerade de flesta läsare med en ilska riktad mot stjärnan och mot mig. Vem var hon som kallade oss så! Vem var jag som spred sådan dynga! Med få undantag var det någon som förstod att inlägget i sak handlade om det förtryck hon upplevde, det vill säga samma förtryck vi lever med varje dag. Problemet var att hon klumpade samman allt; förtrycket med rasism och tråkighet.

Socialismen i sin nuvarande form, och kanske framför allt sedan 2014 är att den hotar snarare än främjar individens frihet: censur för dem som kritiserar regeringsmakten, åtstramningar i vår yttrandefrihet, kritiker ska tystas, ett öppet och legitimerat hat vanliga väljare som protesterar mot makten, drev i syftade att få dem från höger med stark röst på sociala plattformar bli tystad, bli av med sitt jobb, sina vänner – exkluderad helt enkelt.

Mitt intryck av problemet kommer från två håll. Antingen intresserar man sig för känslan av att orättvist bli kallad för rasist, känner sig indignerad över det, vrider på godset, letar efter sprickorna där. Notera att jag syftar på alla dem som tröttnat på vanstyret av Sverige. Eller så strävar man mot ett större mål i ett försvar och en önskan om att få vår frihet och trygghet tillbaka, här i en medvetenhet om relationen mellan tradition, värderingar, gemenskap och så vidare.

Frihetens försvarare kan inte låsa fast vid ord som rasist eller fastna i den ilskan. Där är ju där den förtryckande socialismen vill ha oss. Om vi skriker om det lilla glömmer vi bort det stora. En enkel men väldigt effektiv metod.

Minns ni förra valet? Då beskrev Stefan Löfven valet som en “folkomröstning om högerextremism” – som om dem som inte röstade på S då stod på den andra mörka sidan där man hatar och splittrar. Det var uppenbart ett slags hot, men också en förtryckande metod. Sedan har både M och KD utmålats på samma sätt av Löfven.

Jag har svårt att tolka det här på något annat sätt än som ett förtryck där de vänstervridna hakat på med sin agenda. Tänk efter själva? Hatar vi verkligen, vi kritiker? Är vi främlingsfientliga? Är det vi som skapar förtrycket? Splittringen?

Stefan Löfven och Annie Lööf säger ofta att de tagit upp kampen för demokratin, medmänsklighet och öppenhet. Mot det som de kallar för högerpopulism. På så sätt har de kunnat buntat ihop allt, kritik från höger blir rasism, främlingsfientligt, farligt och något som tystas. Det vill säga OSS som inte håller med dem.

Tyvärr är det få som skriver om förtrycket i sig. Det blir oftast att man istället ställer frågor som: vad menar du med högerextrem, högerpopulism, rasist och främlingsfientlighet. Det är inte bra eftersom det blir otydligt. Istället hamnar man i en ilska över att någon säger rasist.

Jag tror vi skulle vinna massor om fler klarade av att se förbi de falska anklangerna om ditten eller datten för att istället se det större och viktigare problemet.


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideelt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Författare: Madeleine Lilja

, vår ledarskribent med Magisterexamen inom media och kommunikations-vetare, samt forskarutbildning inom journalistik, 280 hp