En läsare skriver om sina tankar, livet, sonen och oron.

| 31 augusti, 2019

Några tankar från Västerbottens inland en lördag i slutet på augusti. Solen skiner och vindarna är varma. Sonen hjälper mig att tvätta bilen, han är lycklig, glad och pratsam idag och då gäller det att passa på att utnyttja honom.

Han är lycklig och glad över den 940 han bytte till sig inatt, Volvo är ju ändå svenskt? Planerna är många på hur han ska fixa till bilen.

Vi kör ett varv på byn, skumpar runt och han skrattar när han säger, “-Hör du mamma, den
baksmäller!”

Och livet känns rätt ok där och då. För ett lyckligt barn värmer mammahjärtat. Trots att jag sitter i en 940 från typ 1998.

Människor tar sin lördagspromenad i vårt lugna samhälle, unga, gamla, vita, svarta och en och annan som är rätt grå. Det ser idylliskt ut och det känns som vi ändå lever i ett bra land.

Kommer hem och genast kommer verkligheten ifatt. Vem försökte jag lura? Mig själv? Jajamensan, och för en kort stund lyckades jag.

Nu känner jag sorg.

Sorg att sonen som är så lycklig just nu och helt ovetandes om det jag vet pågår tillslut kommer måsta bli varse om vad som är på väg att hända.

Sen försöker andra tankar trycka på. Nej då, det är ingen fara. Sverige har kontroll på situationen. Vi kan lita på att politikerna, polisen och andra myndigheter gör sitt bästa. Ingen fara tänker jag igen.
Eller?

Sen börjar det om. Sorgen, ilskan, rädslan, tankarna Att vårt land, det fina trygga, lugna landet vi lever har hamnat i denna situation, i ett krig. Vi är i ett katastrofläge. Ett krig och en katastrof som våra politiker bär skulden till.

Våra politiker sa, -Öppna era hjärtan, och vi lydde. Men vart har vårt öppna hjärta fört oss?

Ner på botten, jag finner inget annat ord. Eller ja, till helvetet kanske passar bättre? Ett helvete där människor lider fysiskt och psykiskt varje dag pga att våra politiker inte använt nåt som helst konsekvenstänk. Inte tänkt sig för. Inte ställt sig frågan. Har vi resurser till detta? Kanske ska vi i första hand ta hand om de våra innan vi sträcker ut handen till andra?

Och pga deras handlande tänker jag följande.
Vad ska jag säga till sonen när han kommer in från garaget med ännu fler idéer om vad han ska göra med bilen, glad, lycklig och pratsam?

Jag kommer säga, lev idag, njut så länge du kan. För vi vet inte hur länge vår idyll finns kvar.

Den som bär ansvaret för att jag måste säga de orden är politikerna.

De avtal ni undertecknat, om det som sägs om dom stämmer, och det är jag rädd för att de gör.
Då kommer idyllen snart vara ett minne blott.

Och jag känner en sån stor sorg.

/ Ledsen mamma utan hopp.

Lina Fredriksson


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideelt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

PAYPAL:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Författare: Madeleine Lilja

, vår ledarskribent med Magisterexamen inom media och kommunikations-vetare, samt forskarutbildning inom journalistik, 280 hp