Johan Westerholm: Reflektion efter gårdagens partiledardebatt

| 14 oktober, 2019

Det finns idag inget sämre än svensk politik. Gårdagens debatt mellan partiledarna gjorde detta smärtsamt tydligt. Och trots att det finns en förkrossande majoritet att ge mer pengar till kommunerna så finns inga spår av detta i vare sig riksdagen eller regeringen.

Nyamko Sabuni, Liberalerna, lyfter inte partiet alls. Tvärtom försöker hon lyfta miljöfrågorna och vem som kommit på det genidraget är okänt. Att liberalerna nu ska positionera sig som ett femte miljöparti i riksdagen av åtta möjliga måste vara hål i huvudet. Framför allt när miljöfrågan befinner sig utanför pallplats. Klimat och miljö rankas först som femte viktigaste frågan för väljarna.

Annie Lööf var på bettet men det kom dessvärre bara pladder och floskler från centerpartiledaren. Inget att ta fasta på alls enligt min mening.

Stefan Löfven, statsminister, såg bara trött och uppgiven ut. Kanske har han kommit till insikt om att den karta som Socialdemokraterna försedde honom med 2014 inte stämde. Han skördar idag i alla fall resultatet av vad hans rådgivare försedde honom med då. Och sitter i en omöjlig sits där regeringsunderlagets sammansättning innebär att det saknas en tydlig linje på i praktiken samtliga områden.

Per Bolund lyfte inte heller, och ska jag vara helt ärlig så stänger jag numera per automatik av när en miljöpartist börjar uttala sig. I Bolunds fall när han å ena sidan inte ville demonisera debatten mer för att sedan hota med jordens undergång om inte de övriga partierna gjorde som han sade på miljöområdet.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt är en vass debattör men jag har tröttnat på “blåbrunt” i retoriken. Det måste finnas mer än så att säga med de uppenbara problem som Sverige står inför.

Kristersson tråkar ut mig. Vet inte varför men det händer ingenting alls där. Tvärtom verkar han vara rätt nöjd med att ha ministerlön eftersom moderaterna, likt de övriga partierna (V undantaget) betalar ut en extra lön för besväret.

Ebba Bush Thor var den som kanske hade kunnat plocka en poäng genom att peka på migrationsområdet. Att det finns en minst 60 procentig majoritet för en restriktiv migrationspolitik. Samtidigt så sågar hon av den grenen genom att när det gäller rösta med Miljöpartiet.

Åkesson är väl den som kanske skulle kunna ha någon form av trovärdighet då Sverigedemokraternas samhällsbild ligger närmare väljarnas vardag. Men deras lösningar prövas inte då de är exkluderade av de övriga i förhandlingarna. Vilket gör att ingen med säkerhet vet relevansen i dessa.

Gårdagens debatt gjorde mig bara uppgiven nu.

Jag är partilös socialdemokrat av Karleby-tradition. De socialdemokrater som ligger närmast är Ingvar Carlsson och Göran Persson men jag ser inga spår av dessa i dagens politik.

Hade det varit val idag hade jag röstat S i kommun och regionval. Till riksdagen hade det med en sannolikhet gränsande till visshet blivit en blank röst.

Det är tre år kvar till nästa riksdagsval. Och jag är rätt uppgiven nu. Ser inga tecken på vare sig tillnyktring eller handling.

Johan Westerholm


Stöd ProjektSanning och yttrandefriheten. Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideelt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

1 En tanke på “Johan Westerholm: Reflektion efter gårdagens partiledardebatt

  1. Göran Jonzon

    Ska ängsligheten inför det oprövade tillåta oss att inte ta chansen att pröva vad SD kan åstadkomma, då blir vi ju faktiskt i hög grad medskyldiga till det status quo som du så tydligt återger.
    Själv tänker jag våga, även om jag anar att inte ens SD vågar ta steget fullt ut så som jag skulle önska!
    Du har uppenbarligen klarsyntheten, men hur är det ställt med det rakryggade modet?
    Rösta blankt gör bara sådana som inte vågar stå för sina beslut och till det krävs inget mod!

Kommentarer är stängda.